Stunder som förändrade allt.

Jag gick i sjuan, och du i nian. Du var populärast på skolan, hade page och isblå ögon. Du såg aldrig åt mitt håll i de långa korridorerna med mörka golv och vassa skåp. Jag hade en liten sliten bild i min plånbok, på dig där du satt utanför Sibylla. Jag minns inte om jag tog den själv med en filmkamera, eller om jag bytte till den mot min själ. Men nu låg den där och var det värdefullaste jag hade och brände hål på allting som kom emellan. Jag visste absolut ingenting om dig, men jag visste att du gjorde mitt trettonåriga blod mycket varmare.
Min mamma hade dubbla jobb och jag lärde mig vara ensam hemma från sju års ålder. Oftast stod det färdiga mackor och nyponsoppa i kylskåpet och efter klockan åtta på kvällen kom hon hem. En gång fick jag välja precis vad jag ville när hon fått sin lön, för att hon ville göra mig glad. Jag valde en vinröd Fruit of the loom-tröja att ha till mina svarta stuprörsjeans och buffalos. Jag hade fantiserat om hur det skulle vara att ha en sån där tröja. Att få känna sig som någon. Min arm pryddes av en svart Swatch-klocka med breda sammetsband och ett berlockarmband med en drös smycken som skramlade när jag rörde mig. Jag doftade Tommy Girl.
Det var fortfarande sommar när du frågade om jag ville åka på din moped. Mina armar höll krampaktigt tag om din tunna midja och bensinlukten gjorde mig illamående. Vi åkte hem till dina föräldrars hus som låg i ett fint område. Du bodde i källaren och hade bara ett litet fönster som vette ut mot trädgården. Plötsligt låg jag på din säng och du började att kyssa mig. Du började dra av mina jeans och jag hörde mig själv säga ‘sluta’, med ett tonfall jag aldrig hört förut. Men du fortsatte att klä av mig. Jag blev förbannad och skrek så högt att dina föräldrar hörde. Du knuffade mig ur sängen, mot dörren, och väste ‘Trodde du verkligen att jag ville ha dig? Du är äcklig’.
Jag minns att jag gick igenom Korsta och de fina villorna, jag gick förbi Skönsbergs skola och hem till de gula slitna 80-tals husen. Dagen därpå var korridoren längre än någonsin tidigare. När jag gick förbi dina vänner vände de sig emot mig och viskade ‘hora’. ‘Din äckliga hora’. Och det gjorde dom under hela sjuan.

Translation:
About being a 13 year old girl and falling in love for the first time.

  1. :) skriver:

    Åh, har varit bortrest och inte läst bloggar på ett tag och så såg jag nu att du är kär i den där personen som alltid verkat så fantastisk bra (som alla i ditt gäng) och jag får världens lyckokänsla å dina vägnar. För den här bloggen som du bjuder på är SÅ BRA och så mycket viktigt slinker med mellan raderna, om foto och livet och om vänskap. Läser uppifrån så jag vet ännu inte hur ni blev kära eller om det kommer stå här i bloggen (eller om det ens är min sak) men blir så genuint full av UNN, eller vad en ska säga. Unnar dig detta vackra verkligen. Men så skrollar jag ner och ser det här inlägget och blir helt kall i kroppen.Sen tänker jag igen: SÅ bra du är och SOM jag unnar dig allt fint i världen. Mvh en inspirerad fotofantast.

    1. Bland det finaste jag läst. Tack vackra människa bakom raderna, och varm kram.

  2. Helin skriver:

    ÄÄEEJJ fy fan vilket jävla manssvin!!! Att som barn bete sig på det sättet är sjukt vad har man för kvinnosyn då? Vi får göra vårt bästa för att uppfostra våra framtida söner till bra män för tack och lov finns det även några bra, om än få.

  3. Emilia skriver:

    Modigt skrivet. Modigt delat. Och vikltigt. Tack för det <3 Stay you.

  4. Fy vad arg jag blir på sånt här! Att man kan göra så mot en annan människa *morr*

    modemanifest.blogspot.com

Comments are closed.

LOADING..