21 års kärlek. Hur gör vi?

Idag är det 21 år sedan jag låg på mitt flickrum i Emtunga och knapprade på min röda Nokia4110 för att få fram orden till killen jag nyss blivit kysst av.

Han tog mig till Tomtarnas Park i Tråvad med en sallad och rutig duk i korgen. Bubbelvatten med citron som han snappat upp att jag tycker om. Ingen lök i salladen som han hört mig rata.

Vi hade bara setts 2 ggr ensamma innan, men känt varandra många år. Jag- liten tös i herrlagets omklädningsrum när han då blev tränad av min pappa och jag hängde med laget som en maskot. Älskade doften av linement blandat med svett och det ljudliga men hjärtliga tonen inne i grabbarnas omklädningsrum. Jag blev äldre och det kändes mer fel att vara där inne och se nakna karlarumpor och dinglande snoppar överallt så jag väntade hellre utanför med en boll runt fötterna =)

Jag blev 18 och sökte jobb. Kände till ”Dale” och tänkte att jag borde ha stor chans eftersom pappa var hans tränare.

Då höll Daniel på med klassåterträffar i hela Sverige. Hans företag skapades av honom med blod svett och tårar och växte enormt under de år han höll på. Jag sökte jobb i servis/bar.

Han ringde upp och jag fick jobbet. I efterhand har han berättat att han hade personalchef då och var inte alls involverad i anställningar men mig ville han sköta själv.. =)

Jag jobbade helger och det var ett hårt jobb men jag älskade det. Har alltid älskat att få ta i och slita lite. Att få bli lite sketen i nävarna och känna kroppens kapacitet. Just att få bli skolad inom restaurang är nog enligt mig det allra bästa! Man lär sig service, organisation, obekväma arbetstider och att lösa problem. Man behöver vara effektiv och ändå inte stressa. Man går aldrig tomhänt. Aldrig.

När vi skulle ha säsongsavslutning skulle Dale helt plötsligt följa med till Örebro (där vi hade just denna klassfest) och på vägen hem blev det party. Alla från personalen (utom chauffören såklart.. ) knäppte upp ljummen öl och shottade 2cl jäger. Vi hade galet kul. I Hasslerör på vägen stannade vi på Shell och jag minns att Daniel köpte en svart plånbok med kedja. Varför? Det vet ingen =) Väl hemma i Vara packade vi ur allt och festen fortsatte till hans hus han nyss köpt. Ett stort gult hus mitt i Vara. Det var en helt stor byggarbetsplats med stampat jordgolv och flera meter långa byggställningar från första till andra våning. Fanns inte heller någon trappa så en provisorisk stege tog oss upp till andra våning utan el. Fanns inte heller ficklampa i mobilen på den tiden så det var livfarligt! Där hade han fixat en liten lägenhet där han bodde och bjöd in oss i. Vi drog oss bort från de andra och hamnade i en liten gungfåtölj och pratade om allt fram till 07:00 på morgonen och mamma ringde och undrade var jag höll hus. Snabbt som katten cyklade jag hem och la mig i sängen. 15:o0 väcktes jag av Daniel som ringde och sa att han skulle hämta mig 16:00 för en utflykt. Då åkte vi till Liseberg, åt på Herford Beefstow och höll handen.

Tisdag 28 maj bjöd han då ut mig igen till Tomtarnas park och där frågade han om han fick kyssa mig. Jag sa ja och det sjöng från himlen och blixtrade bakom ögonen av själslig kontakt. Då visste jag att denne man är min mening med livet.Vi har hunnit med ett helt liv sen dess. Han har fortsatt lyssna till mina behov. Han har fortsatt stöttat och peppat mig i allt.

Han lyfter mig till skyarna men kan också säga ifrån när jag trampar fel. Han är intresserad av det jag intresserar mig för och hänger med mig på mina upptåg. Jag krattar marktjänsten för att han ska lyckas med sina bolag och få tid till sig själv. Jag låter honom göra precis det han behöver och ifrågasätter sällan varför. Jag litar fullt ut på att han älskar mig villkorslöst och genom frihet skapas trygghet och än mer förtroende.

Vi har gått igenom så mycket skit att jag ibland undrar hur fasen vi klarat allt. Men det har vi. Tillsammans. När det varit som jävligast kavlar vi upp ärmarna och tar armkrok. Vi agerar. Vi gör, vi pusslar, vi fixar, roddar och löser. Vi ser till att fokusera på det viktiga i livet och lägga annat åt sidan.

Vi har jobbat så galet hårt för att nå dit vi är idag. Både som medmänniskor men också som egna företagare och föräldrar. Vi har sista åren kunnat landa i vårt älskade Båstad och här blir vi nog kvar. Här njuter vi av allt som livet som vi älskar har att erbjuda. Det bästa jag vet är när han väcker mig med kaffe på sängen och vi promenerar vid havet innan byn vaknar. Jag älskar när vi sitter i soffan med ett glas vin och pratar om framtiden, nuet eller drömmar. Jag älskar att vi äter frukost tillsammans hela familjen varje dag och att han ger mig möjligheten att kunna vinka dem alla hejdå utan att själv längre behöva stressa iväg till en viss tid.Vi har haft en enda kris och den tog vi tidigt. Han drog ett pojkstreck som jag inte alls uppskattade, erkände det inte först för mig och jag blev urilsk. Packade väskan och åkte till en väninna i Sthlm några dagar.

När jag kom hem tog han emot mig med röda rosor och varm famn och sa förlåt. Det han lovade mig då var att aldrig mer ljuga för mig. Men att lova mig att aldrig mer göra något sådant gick inte för det är ju en del av han =) Den galna alldeles underbara karln !

Han är den han är. Jag fick då välja honom. Hela honom. Han har sina sidor, jag har mina. Idag har vi lärt oss att skratta åt dem eller prata i tid om dem. Vi bråkar nästintill aldrig. Tror aldrig vi skrikit åt varandra. Alltså.. nej. Vi har inte det. Vi har några gånger, räknat på två händer säkert hamnat i dispyter men aldrig varit nära en kris.

Vi förekommer. Vi ger och vi tar. Vi är nyfikna på varandra. Vi SER varandra. Vi kommunicerar hela tiden. Vi tar oss tid för VI. Sedan barnen kom- än viktigare. Inte bara vara mamma o pappa. Utan ta några dagar där vi får vara Ida o Daniel. Dom som passionerat kan älska, dricka vin, strosa där palmerna bor eller bara i grannbyn. Behöver inte ens vara det. Vi har tagit oss den tid och den plats som livet just då kunnat erbjuda.Förutom allt han är och allt han gör i sina bolag, i sina ideella-helt fantastiska uppdrag är han i särklass barnens idol. Precis som med mig så ser han dem. Han bekräftar dem och låter dem veta att allt annat är totalt oviktigt så länge dom och vi mår bra. VI – vår familj är det vi båda alltid alltid sätter främst och så länge vi har varandra kan jag bo i en hydda i skogen. Utan OSS är jag inget. Utan DEM skulle jag inte kunna andas. Daniel ser till att jag kan andas med båda mina lungor. Min Daniel, mina barn- ni är alla mina anledningar.

Jag får fortfarande fjärilar i magen så fort han tittar på mig. Jag kan sitta och stirra på hans läppar när han pratar och bli helt varm där nere för jag kan känna kyssarna han ger mig. Jag kan titta på hand händer och klappa ovansidan av dem och tänka att de händerna är de enda händer jag vill ska smeka min kropp.

Så mina råd här ovan är inget som en expert lärt mig/oss. Vi har tillsammans utforskat vad VI behöver. Du får baka din livskaka och se till att den aldrig tar slut. För att vara såhär kär är mitt livselixir !

Tack Daniel för att du valde mig och väljer mig varje dag.