Ja ska man ha en eller är själv bäste dräng?
Jag har nästan alltid tränat själv. Men önskat att jag hade haft en Pt eller träningskompis…
Jag får ju med mig Hunken ibland och han går inte av för hackor han inte… Men han är ju opålitlig som få den karlsloken:) Fullt förståeligt eftersom han jobbar mycket…
Så våra pass är alltid något jag ser som en enorm bonus och lyckonedslag i livets vardag!
Sedan 1,5 år tillbaka har jag ändå fått den stora äran att ha en riktigt fin träningskompis. Anna Stolt. Hon är som kanelen på gröten, det mjuka skummet i badet och det varma täcket vid brasan en kall januarikväll.VARENDA gång vi ska springa eller träna ihop kommer hon till mig med ett leende från munnen till örsnibben 🙂 Hon fnissar o tjattrar och jag fullkomligt älskar att vara i hennes närhet!
Vi mysjoggar tidig morgon, vi lyfter skrot i ett regnigt utegym, vi kutar intervaller på bana i bäckmörker och vi springer långpass en hel söndag för att vi ÄLSKAR det!
De samtalen vi har och det vi får dela är en ynnest.
Jag har inte alltid haft nära vänner så jag är ödmjukt tacksam att jag funnit det på sena åren i livet .
En träningskompis är enligt min åsikt BARA bra. Någon som får dig att ge dig ut i ur o skur, någon du kan dela den ljuva känslan av att kropp o knopp rör sig med kärlek, någon du kan boka dejt med och få en social stund samtidigt som du ju får röra på kroppen.
Ibland har du mer energi, ibland har din träningskompis mer… man ger o tar liksom. En ljuvlig komplettering av en relation.
lycka är ju om du kanske har fler… så du alltid kan ringa in en vän när du får feeling för en mysjogg ju:)