Vackra själ. Kanske har du som jag iaf haft, en cirkusvecka av rang. Å wow. Som vi klarar det. Allt. Alltid. Att kavla opp ärmarna och Göra är inte svårt för de flesta. Men att sedan väga upp det med att tillåta sig att Vara är svårare. Varför har vi så svårt att mjukt omfamna oss själva ?

Jag tycker mig bli bättre på det med åren. Å såklart all personlig utveckling jag lär mig och jobbar på. Det skördar frukt. Jag älskar mig själv allt mer villkorslöst och slår mig mer och mer fri från att jag måste prestera för att duga. Jag är okej som jag är. Å jag förtjänar att mjukna emellanåt. Jag kämpar. Jag har kämpat hela mitt liv. Visst fasiken får jag nu vila ibland. Inte bara att det är skönt- det ger mig ju också än mer genuin kraft att orka.

Så i helgen blir det mjukhet mot mig själv så mycket jag kan. Jag startar i eftermiddag med detta:

• Gå undan och stäng dörren om du kan. Säg till familjen att du behöver en halvtimme själv.
• Stäng av mobilen på flygplansläge och ladda ner lite låtar innan. Finns spellistor som heter Yin Yoga på Spotify som är fina.
• Ta på sköna kläder.
• Börja med att sitta upp och ta 10 långa djupa andetag med en hand på magen och en på hjärtat.
• Håll 4 min på varje sida eller 4-6 min per position. Gå till 60 % av ditt max i varje position. Det ska inte smärta.
• Avsluta liggande på rygg i 5-15 min med mjuka andetag. Tillåt allt som komma vill och behövs.

När Stella var ca 2 år stod hon på balkongen i Kungshamn i sina röda gummistövlar, blommiga trosor och linne med vällingen i ena handen och den andra mot skyn- så skrek hon ” Alle barna Alle barna ..” =) Ett ögonblick jag aldrig kommer glömma. Hon ville liksom ropa på alla barn där ute. Ge dem lite pepp att dom ju va ett. Hon och dom. Så jädrans fint…

Så har hon alltid varit sen dess. När hon själv var barn ville hon vara omringad av massa barn. Alltid älskat fester och tillställningar med massa barn. Så blev hon själv tonåring och nu en stor tjej som älskar barn. Det är som att hennes ögon glittrar när hon får syn på barn . Precis som jag. Precis som Daniel OCH som Charlie. Finns det något vi alla är EXAKT likadana i så är det att vi älskar barn. Dån frihet i att se dom in action. Hur dom tar för sig , visar alla känslor, leker fritt och aldrig dömande.

I veckan har jag fått äran att leda massa godingar in i den magiska värld av Yoga Nidra. För andra året i rad jobbar jag ideellt två hela dagar på norrviken i ett projekt tillsammans med Båstads Skolor. Som den vackra eldsjäl Karin Håkansson sett till blivit möjligt. Alla barn i 4e klass får åka ut till denna vackraste av platser på Bjäre för att uppleva närvaro. Genom att använda sina sinnen helt utan skärmar eller tillrättavisande. Vi har 4 stationer alla med syftet att stimulera dem från insidan. Känna på jord mellan fingrarna, dofta på träden och i min yoga nidra få koppla in sin själ och vila.

De allra fladdrigaste fjärilar som spritter som poppande popcorn innan är ofta de som faller djupast in i denna vackra form av yoga.

Jag lägger dem ner på filtar med en ögonkudde fylld med ris och lavendel sedan tänder jag Palo Santo och låter min röst leda dem ner i villkorslös kärlek i sin egen kropp. Jag försäkrar dem om att de ät trygga här. Ingen ska röra vid dem, ingen tar foto eller kommer in under tiden och jag har full koll på rummet. Jag riktigt ser hur axlarna sjunker längre ner mot golvet och efteråt är det blickar som berättar om klarhet, vakenhet och närvaro. Från att ha flackat runt och letat faror ser jag barnens fullständiga närvaro i nuet. Det är så fint så jag nästan vill gråta varje gång. Önskar jag fick ge detta till alla barn där ute. Alla barn behöver veta att de är älskade, trygga och välkomna precis som dom är.

Här är lite bilder från mina dagar där. Inga tagna på barnen med ansikten såklart. Eller när de var i vilan.

Ha en fin onsdag

Kärlek/ Ida

Ja nu var ännu en helg förbi. Fladder fladder så flög den iväg …Innehöll ända allt och lite till tror jag. Å med det sagt både skräp och glitter. Som alltid.

Just nu jobbar jag på att INTE fokusera på att våren inte riktigt kommer. Kämpar på med alla verktyg jag har i lådan. Det SKA gå =) Då o då bränner jag av och blir skogsilsk för att sedan säga till mig själv- Nej Ida. Det hjälper inte. Se det du har. Hitta tacksamheten och det leder dig rätt. Okej. Då gör jag det. Ibland går det 35 min mellan påminnelserna och ibland en dag. Så får det lov att vara.

Känslorna är på utsidan av mig sista veckan innan mens och då är dessa tankar extra starka. Tack vare att jag vet att det är hjärnspöken och att jag har verktygen så löser jag det bättre nu än för 10 år sedan iaf. Sen ibland går det ju inte! Som att man ska sitta still i en kall kyrka i 2 h för gudstjänst och konfa-info när en helst hade suttit hemma vid brasan och en lång frukost. Eller ett viktigt möte en söndag som man helst vill lämna över till en annan vuxen men kommer på att den vuxna är ju jag.. =)Ja så kan de bli. Livet hörru. =) Här är min helg i några ögonblick iaf.

puss o kram

Ida