ANDAS EMMA!

 

Jag vill bara dela med mig om en tanke jag har ganska ofta och om en händelse som hände igår..
Jag och Elliot mötte up min fina gamla vän Emelie för en lunch på Holy Greens i Mood gallerian. Vi beställde och satte oss vid ett ganska intryckt hörn där jag kunde parkera vagnen så att Elliot kunde sitta kvar i den och ha kontakt med oss. Bakom vagnen var alltså en lång diskbänk med tre eller fyra olika hål för sopor. Ni vet – papper, pant, mat, och plast. Handtaget på vagnen stack ut så det sista hålet (plast – för allas bestick) kunde man alltså inte komma ÄNDA fram till, utan sträckte man bara ut sin hand lite så kunde man lätt slänga besticken där ändå. Så vi tänkte ‘här blir ju bra’!

Elliot var inte på sitt bästa humör igår.. Han har ju tagit mässlingsvaccin nyss eftersom vi ska till Dubai snart och det börjar nog ge ifrån sig lite känningar nu, stackarn.. Så – de första 10 minuterna vi sitter ner kan jag inte fokusera på min vän alls. Inte en sekund. Elliot BARA gnäller och för att jag ens ska kunna ta in vad hon berättar måste han vara nöjd (eller tyst) så jag kan titta henne i ögonen och lyssna. Jag ger honom klämisar, leksaker, russin, vatten, fler leksaker, fler klämisar, min mobil, mina nycklar, min vattenflaska. Tar av honom tröjan, han kanske är varm? Bullar upp lite bakom ryggen på honom så han sitter upp mer, han kanske vill se mer? Tar fram kex och låter honom leka med hela burken, det brukar ju funka. Sätter på i-Paden till slut, nähäpp, den var inte heller kul (WHAT!!!?).
Jag fattar där och då, i den sekunden – f*n, jag har blivit en sån kompis som känns som om hon inte lyssnar. Jag minns ju själv hur det var. När jag åt lunch eller fikade med kompisar som hade med sig barn, man fick ju NOLL uppmärksamhet. Ok, NOLL är kanske att ta i, men man fick inte ens kompis fulla uppmärksamhet och koncentration som man kanske brukade få, och då kändes det som om hon inte lyssnade. Alltså, svetten bara rann längs med ryggen. Jag kände mig som världens sämsta kompis. Och det gjorde mig liksom inte mindre stressad. Jag hatar att känna så. NÅGON SOM KÄNNER IGEN SIG!? Hur gör du?
Jag vet ju också att det är skitsvårt att gå på lunch med Elliot när han inte sover, jag vet ju det, men ändå – jag vill ju träffa mina vänner! Så jag försöker fokusera och låter Elliot få gnälla.

Under tiden som vi sitter där och äter och pratar så rullar allt på runt omkring oss. Folk kommer och går och slänger deras skräp bakom oss helt utan problem. Eller nä, vänta. NU kom det en man som visst fick problem med att vagnen stod 20 cm i vägen…

Det fins nog inget som gör mig så arg som när en man mumlar ”den står kanske lite dumt här” om MIN vagn när ALLA andra kommer förbi den helt utan problem för att slänga sina bestick.
Alltså jag kunde bara INTE låta detta gå.. (Jag kan inte låta något gå nu för tiden om jag ska vara ärlig.)
”Om du har ett bättre förslag på vart jag ska ställa min vagn så VARSÅGOD” fick han som svar.
”DÄR” säger han och pekar på andra sidan bordet inklämt nedanför rulltrappan där jag knappt skulle kunna ha någon kontakt med Elliot alls.
Alltså NU kokar det inom mig. Jag himlar med ögonen och drar vagnen mot mig så den står på två hjul så kan kommer fram så han kan stå PRECIS framför hålet där han ska slänga besticken.
”Varsågod och släng ditt skräp” säger jag och gestikulerar med handen som när man presenterar något för att visa honom all plats.
”Men gud vad otrevlig du är!” svarar han och bara står och glor på mig.
Tur att Elliot satt i vagnen för annars hade han fått en vagn över sig.
”Varsågod. Släng ditt skräp!” sa jag till honom igen och vände mig mot Emelie (haha som dessutom såg helt chockad ut) och sa till henne att såhär är det nästan alltid. Det är alltid någon som bara måste. HAN bara måste kommentera istället för att sträcka ut sin arm och slänga skräpet.
Jag blev så arg. SÅ ARG. SÅÅÅ ARG!

Om han bara visste – att jag inte sovit en hel natt på längre än ett år. Att jag haft en skitnatt och en stressig morgon. Att jag hade en ‘sån där dag’ då jag inte känner mig fin någonstans. Att jag var så trött så trött så trött. Att Elliot var ovanligt gnällig. Att jag kände mig som världens sämsta kompis. Att jag ville lyssna på min kompis när hon pratar. Att två sekunder efter att han slängt sina j*vla bestick så börjar jag tokgråta. Att han fick mig att gråta igen och igen den dagen..

Ja hörni, vad vill jag komma med detta?.. Hmm jag vet inte riktigt. Det var skönt och viktigt för mig att skriva av mig.
Min fina vän Emelie kramade om mig och tröstade mig. Jag sa till henne att jag hatar att jag inte kan fokusera bättre på HENNE, och just denna dag var det en känslokall man som fick bägaren att rinna över.
Tog dessa bilder direkt efter lunchen för jag tänkte dela allt i en storie på Instagram, men kände direkt att jag behövde nog lugna ner mig lite först.. Och vips så kände jag mig som världens lyckligaste som har denna lilla kille som ler åt mig från vagnen och en vän som säger att allt är OK och att hon förstår.
Man vet ALDRIG vad folk går igenom eller hur sköra de kanske är. Så når du papperskorgen utan att be en mamma flytta på sin vagn – sträck ut armen bara. KRAM!

  1. Känner igen mig precis i allt du skriver. En fika med en vän blir ingen avkoppling längre och man känner sig som en dålig kompis. Tröttheten gör att man har tålamod noll. Upplever också att det är äldre män som inte kan flytta på sig när man kommer med en vagn i en trång affär, kvinnor och unga killar flyttar sig och lämnar gärna företräde eller hjälper till när man kommer med en vagn. Men äldre män sällan, man får ofta en sur blick. Stor kram till dig.

    1. Ja precis så är det… så trist att känna sig som en dålig kompis 🙁

      Ja men fy.. Jag upplever att det är yngre kvinnor (utan barn) och äldre män.. Men som jag skrev så svarar jag på ALLA som har något att säga om vi kanske är lite i vägen. Haha, min favorit är ju att fråga hen vart hen tycker jag ska ställa vagnen.. Då brukar de bli helt paffa!

      KRAM!

  2. Lotta skriver:

    Kan lova att din kompis Emelie förstår din ”det är lite mycket nu och jag försöker så gott jag kan”😱 och ”situationen ” med mannen som hade lite för korta armar, bra där!!!👍🏻 Hoppas han fick sig en tankeställare när du sa ifrån. 🤗

    1. Hej Lotta,

      Ja jag tror också hon har förståelse, det är bara det att det är en sån jobbig känsla att vara så himla distraherad hela tiden.

      Hehe, vad gäller den mannen ja jag hoppas han fick sig en tankeställare <3
      Stor kram !!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..