MIN ÄRLIGA AMNING

Elliot sover och jag fastnade med mobilen bredvid honom i sängen. Jag scrollade tillbaks typ 6 månader och tittade på bilder på honom när han var en liten plutt. Det känns på riktigt som igår, det går så fort. För fort!
Jag hittade även bilder på när jag ammar. När jag tittade på vissa av bilderna satte det sig en klump i halsen på mig. En ångest-klump. Detta är ingen ‘snyft-story’ och jag skriver inte detta för att någon ska tycka synd om mig. Jag vill bara TELL IT LIKE IT IS. Detta är ett ärligt inlägg om hur det var för mig att amma och att sluta amma, och jag hoppas att om det finns någon där ute som känner igen sig så ska hon få känna sig mindre ensam.

”Åh tänk vad mysigt att amma, jag ska sitta i röda fåtöljen här hemma och bara amma och mysa, åh så gosigt det ska bli”.. detta var mina tankar kring amning innan Elliot föddes. Men så blev det inte riktigt. Eller jo såklart att jag hade några eller något amningspass i veckan som kändes sådär magiska. Ja för utan att jag kan förklara varför så fick jag ångest när jag ammade. Jag kan inte sätta fingret på det, jag vet fortfarande inte varför. Ibland blev ångesten tårar och ibland ett mindre tryck i bröstet. En känsla av otillräcklighet. Jag tyckte det var jobbigt att bli en ‘matmaskin’, en jäkla food-truck som bara skulle producera mjölk mjölk och mera mjölk! Så fort han började gny i någon annans famn än min så fick man tillbaks honom direkt med meningen ‘han är nog hungrig, han vill nog ha mat, HÄR!’. Jag kände mig ”fast” på ett jobbigt sätt men jag gjorde ju (och gör fortfarande) ALLT för honom. Jag visste ju att det var bra för honom, så det är ju klart att jag skulle amma.

Ok, det är kanske lite märkligt att jag tog bilder på mig själv när det var skitjobbigt och jag grät när jag ammar eller precis ammat. Men det var nog lite mitt sätt att hålla koll på hur jag mådde, hur ofta jag mådde så här dåligt. I stället för att skriva upp det på en lapp, så tog jag en bild. Här är några av dom..

Jag har aldrig haft ont, aldrig haft mjölkstockning eller sår på bröstvårtorna och jag är väldigt tacksam för att amningen ändå funkade.
När Elliot blev fyra månader och vi började ge honom smakportioner av gröt och mat blev amningen lite mer komplicerad. Elliot ÄLSKAR mat! Och gröt i stora lass! Det var som om han förstod att det fanns fler sätt att bli mätt på, och att bli mätt utan att behöva ‘jobba’ så mycket för maten. Vi gick ganska fort ändå från smakportioner till portioner och amningen blev väldigt sekundär för Elliot. Varje gång jag försökte amma honom blev det ett jätteprojekt. Han skrek och fäktades med armar och ben och ville inte ta bröstet. Om inte brösten var överfulla (sådär fulla så de rann bara han närmade sig) så ville han INTE ta bröstet. Han blev så frustrerad vilket såklart gjorde mig ledsen, stressad, frustrerad. Att amma offentligt var bara att tok-glömma. Det var så jobbigt att känna att jag var tvungen att skynda mig hem för att amma om vi hade varit på lunch eller på stan. Jag orkade helt enkelt inte ta fighten bland folk och blotta brösten med en skrikande bebis i famnen.

Jag tänkte konstant på mina bröst. ”Dom måste bli fulla nu. Det måste produceras MER mjölk. Varför tar det sån tid för dom att fylla upp?”. Usch jag blev bara stressad av hela grejen. Jag satte sån press på mig själv (eller på mina bröst). Gjorde det mig till en dålig mamma för att han inte ville ta mitt bröst?
Det fanns två stunder då Elliot fortfarande ville amma, två stunder då det var enkelt och han var lugn och tog bröstet. Det var när han vaknade vid kl.3-4 på natten, jag plockade upp honom och satte mig på sängkanten för att mata honom. Då var det aldrig något tjafs. Den andra stunden var när vi duschade ihop. Tillslut blev just duschen den enda gången på dagen som han ammades, och sedan en gång per natt. Om vi inte tog en dusch ihop så ammades han bara när han vaknade på natten. Duschen gick från att vara min egentid till att bli ‘åh vad bra då kan jag amma honom’-tid. Känslan när jag lyckats amma honom utan en fäktningsmatch var helt magisk, helt obeskrivlig, men kom alldeles för sällan.

Nu har jag slutat amma. Det skedde ganska naturligt måste jag säga, vilket var härligt. Eftersom Elliot bara ammat i duschen och en gång per natt de senaste 6-7 veckorna så var det inte så svårt att fasa ut de få gångerna. Det kändes som ett bra tillfälle när jag var i Palma med mamma och Elliot blev 7 månader gammal. Vet ni, jag packade inte ens med mig pumpen, det var som om mina bröst var klara. Min kropp var klar med amningen. Elliot också.
Den tiden och de härliga stunderna då amningen fungerade för oss båda var helt ovärderlig. Jag är enormt tacksam för den tiden jag kunde amma honom, även om det var jobbigt. Men just nu känns det lite som en lättnad att ha slutat amma. Inga klumpar i halsen, ingen press på mig själv. Inga tankar om att vara otillräcklig.

Med det här inlägget vill jag absolut inte skrämma någon, amning är något helt magiskt men som tyvärr för mig inte varit problemfritt. Alls. Däremot så hoppas jag att OM du känner igen dig, så ska du veta att du inte är ensam. Och annars så har jag fått lätta lite på mitt mammahjärta. Det behöves. KRAM!

  1. Tack för att du delar med dig! Jag känner så igen mig, och för mig var det en stor hjälp när jag insåg att amningsångest (D-MER) faktiskt är en fysisk reaktion, ammar mitt andra barn nu och när ångesten kommer tänker jag rationellt och bara andas i någon minut så har det värsta gått över. Du har säkerligen hjälpt många genom att öppna upp dig. Tack!

  2. Elin skriver:

    Känner så väl igen mig i det du skriver💕. Jag har haft mycket mjölk och aldrig haft några blåsor eller sår och barnen har fått så att de har blivit nöjda. Men jag, jag har inte alls mått bra, har haft ångest och känsla av att sitta fast och bara vilja fly. Varje gång det var dags för att amma kom stressen och paniken. När andra barnet kom fick jag tillbaka alla känslor från första gången och då kom även tårarna. Fick bra stöd på Bvc men det hjälpte inte. Att sluta amma har varit en befrielse. Nu inför tredje barnet har jag gått och pratat med en psykolog på Mvc som var fantastisk. Jag var nästan övertygad om att jag inte skulle amma den här gången för att slippa må dåligt men den här gången kändes det helt annorlunda. Tror att det även beror på att jag fick en bra start redan på förlossningen med barnmorskor som stöttade mig i mitt beslut att troligtvis inte amma (hade skrivit om mina känslor inför att amma i förlossningsbrevet). Nu har jag ammat i fem månader och känner att jag vill göra det ett tag till.😊

  3. L skriver:

    Åh, vad jag känner igen mig i din text. Amningen med mina första två barn flöt på utan problem (vad jag kommer ihåg, kanske har förträngt sanningen) fram till ca 5-6 mån då jag slutade amma för att mjölken sinade. Nu med tredje så har amningen varit näst intill konstant ångest. Ångest för att brösten aldrig stabiliserats, antingen har det känts som att mjölken varit på väg att ta slut eller så har de varit så fulla att smärtan knappt varit uthärdlig. Ångest för att jag velat sluta men samtidigt inte velat sluta för att bebis mår bra av bröstmjölk. Ångest för att jag inte känt att någon förstått min situation, det har inte funnits någon att ventilera med.
    Nu är lillebror snart 6 månader. Precis som din Elliot älskar han gröt och mat så amningen har mer blivit mellanmål och nattmål. Planen är att successivt fasa ut amningen och att göra det utan dåligt samvete eller ångest.
    TACK för ditt ärliga inlägg. Precis som du skriver så får det förhoppningsvis någon (iaf mig) att må lite bättre och känna sig mindre ensam. TACK för att du delar med dig.
    Kramar till dig!

    1. Åh jag förstår dig, just det där med att inte ha någon att ventilera med var tufft för mig med.
      Det liksom verkade som om alla andra mammor älskade att amma, så jag skämdes för att berätta för dom.

      Wow – tänk vad grym du är som har TRE barn som du ammat!! Ja man gör ju ALLT för de små, även om de ger en ångest. Helt galet..
      Glöm aldrig hur stark du är! Tack för din kommentar! KRAM, E

  4. Jennie skriver:

    Men kära du!!! Tycker synd om dig som känt så. När jag var gravid med mitt första barn frågade barnmorskan vad jag tänkte om amning, jag sa att om jag kan så vill jag amma vilket hon spydigt sa att alla mammor kan amma. För mig var det ingen självklarhet då kroppen har gått i genom väldigt mycket med graviditet och förlossning ( vi var tvungen att göra ivf som tog enormt på psyket) Så bra att du som offentlig person visar att allt är inte en dans på rosor med att amma bäbis och inget att skämmas för, må dåligt för. Vi reagerar alla olika på saker. Stor kram till dig❤️

    1. Åh tack för dina ord fina Jennie, det värmer.
      Ja det kändes så himla skönt att få skriva och bara berätta. Det är ju inte alltid lätt – som du också vet.
      STOR KRAM, E

  5. Amanda skriver:

    Hej! Ångest vid amning är vanligt och det finns någonting som heter D-mer som ammande mammor kan drabbas av. Där kanske du har din förklaring.

    1. Hej Amanda,

      Ja det sjuka är att jag inte hört talas om D-MER innan jag skrev detta inlägg. Ska sätta mig och läsa lite mer om det när jag känner att jag orkar. Kan mycket väl vara det jag hade/har..

      Stor kram, E

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..