ANNONS

MIN ÄRLIGA AMNING

/

Elliot sover och jag fastnade med mobilen bredvid honom i sängen. Jag scrollade tillbaks typ 6 månader och tittade på bilder på honom när han var en liten plutt. Det känns på riktigt som igår, det går så fort. För fort!
Jag hittade även bilder på när jag ammar. När jag tittade på vissa av bilderna satte det sig en klump i halsen på mig. En ångest-klump. Detta är ingen ‘snyft-story’ och jag skriver inte detta för att någon ska tycka synd om mig. Jag vill bara TELL IT LIKE IT IS. Detta är ett ärligt inlägg om hur det var för mig att amma och att sluta amma, och jag hoppas att om det finns någon där ute som känner igen sig så ska hon få känna sig mindre ensam.

”Åh tänk vad mysigt att amma, jag ska sitta i röda fåtöljen här hemma och bara amma och mysa, åh så gosigt det ska bli”.. detta var mina tankar kring amning innan Elliot föddes. Men så blev det inte riktigt. Eller jo såklart att jag hade några eller något amningspass i veckan som kändes sådär magiska. Ja för utan att jag kan förklara varför så fick jag ångest när jag ammade. Jag kan inte sätta fingret på det, jag vet fortfarande inte varför. Ibland blev ångesten tårar och ibland ett mindre tryck i bröstet. En känsla av otillräcklighet. Jag tyckte det var jobbigt att bli en ‘matmaskin’, en jäkla food-truck som bara skulle producera mjölk mjölk och mera mjölk! Så fort han började gny i någon annans famn än min så fick man tillbaks honom direkt med meningen ‘han är nog hungrig, han vill nog ha mat, HÄR!’. Jag kände mig ”fast” på ett jobbigt sätt men jag gjorde ju (och gör fortfarande) ALLT för honom. Jag visste ju att det var bra för honom, så det är ju klart att jag skulle amma.

Ok, det är kanske lite märkligt att jag tog bilder på mig själv när det var skitjobbigt och jag grät när jag ammar eller precis ammat. Men det var nog lite mitt sätt att hålla koll på hur jag mådde, hur ofta jag mådde så här dåligt. I stället för att skriva upp det på en lapp, så tog jag en bild. Här är några av dom..

Jag har aldrig haft ont, aldrig haft mjölkstockning eller sår på bröstvårtorna och jag är väldigt tacksam för att amningen ändå funkade.
När Elliot blev fyra månader och vi började ge honom smakportioner av gröt och mat blev amningen lite mer komplicerad. Elliot ÄLSKAR mat! Och gröt i stora lass! Det var som om han förstod att det fanns fler sätt att bli mätt på, och att bli mätt utan att behöva ‘jobba’ så mycket för maten. Vi gick ganska fort ändå från smakportioner till portioner och amningen blev väldigt sekundär för Elliot. Varje gång jag försökte amma honom blev det ett jätteprojekt. Han skrek och fäktades med armar och ben och ville inte ta bröstet. Om inte brösten var överfulla (sådär fulla så de rann bara han närmade sig) så ville han INTE ta bröstet. Han blev så frustrerad vilket såklart gjorde mig ledsen, stressad, frustrerad. Att amma offentligt var bara att tok-glömma. Det var så jobbigt att känna att jag var tvungen att skynda mig hem för att amma om vi hade varit på lunch eller på stan. Jag orkade helt enkelt inte ta fighten bland folk och blotta brösten med en skrikande bebis i famnen.

Jag tänkte konstant på mina bröst. ”Dom måste bli fulla nu. Det måste produceras MER mjölk. Varför tar det sån tid för dom att fylla upp?”. Usch jag blev bara stressad av hela grejen. Jag satte sån press på mig själv (eller på mina bröst). Gjorde det mig till en dålig mamma för att han inte ville ta mitt bröst?
Det fanns två stunder då Elliot fortfarande ville amma, två stunder då det var enkelt och han var lugn och tog bröstet. Det var när han vaknade vid kl.3-4 på natten, jag plockade upp honom och satte mig på sängkanten för att mata honom. Då var det aldrig något tjafs. Den andra stunden var när vi duschade ihop. Tillslut blev just duschen den enda gången på dagen som han ammades, och sedan en gång per natt. Om vi inte tog en dusch ihop så ammades han bara när han vaknade på natten. Duschen gick från att vara min egentid till att bli ‘åh vad bra då kan jag amma honom’-tid. Känslan när jag lyckats amma honom utan en fäktningsmatch var helt magisk, helt obeskrivlig, men kom alldeles för sällan.

Nu har jag slutat amma. Det skedde ganska naturligt måste jag säga, vilket var härligt. Eftersom Elliot bara ammat i duschen och en gång per natt de senaste 6-7 veckorna så var det inte så svårt att fasa ut de få gångerna. Det kändes som ett bra tillfälle när jag var i Palma med mamma och Elliot blev 7 månader gammal. Vet ni, jag packade inte ens med mig pumpen, det var som om mina bröst var klara. Min kropp var klar med amningen. Elliot också.
Den tiden och de härliga stunderna då amningen fungerade för oss båda var helt ovärderlig. Jag är enormt tacksam för den tiden jag kunde amma honom, även om det var jobbigt. Men just nu känns det lite som en lättnad att ha slutat amma. Inga klumpar i halsen, ingen press på mig själv. Inga tankar om att vara otillräcklig.

Med det här inlägget vill jag absolut inte skrämma någon, amning är något helt magiskt men som tyvärr för mig inte varit problemfritt. Alls. Däremot så hoppas jag att OM du känner igen dig, så ska du veta att du inte är ensam. Och annars så har jag fått lätta lite på mitt mammahjärta. Det behöves. KRAM!

8
39

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

© Bonnier Magazines & Brands AB, 105 44 StockholmTelefon: 08-736 53 00