DAMN YOU’RE A GOOD MOTHER!

 

IMG_3623

Jag önskar att man hade hört mer om, eller pratat mer om den emotionella ‘käftsmällen’ man får när man blir mamma. Jag hade aldrig kunnat föreställa mig vilken känslomässig berg och dalbana man skulle hamna på. Man preppar genom att köpa vagn och säng, lite bebiskläder och blöjor. Man förbereder sig så gott det går mentalt inför förlossningen, läser på, lyssnar på poddar och pratar med vänner. Visst fick man höra ‘jaa, det är en omställning’ och ‘passa på att sova medans du kan’.. men det snackas inte så mycket om den enorma och totala livsomställningen och hur svårt det kan vara att hantera alla emotionella och hormonella ‘ups and downs’. Man måste lära sig sänka kraven man ställer på sig själv och bara få glida med i denna berg och dalbana tills den stabiliserar sig mer och mer..
Förra veckan svängde rejält för mig. Måndag – piss, tisdag – fantastisk, onsdag – piss, torsdags – ok, fredag – fantastisk, lördag – blev bra tack vare min mamma, söndag – blev bra till slut när Viktor kom hem efter tre dagar i Skåne. Inte undra på att man känner sig slut när det svänger så här..

IMG_3624

Så här såg måndagen ut förra veckan, en klassisk emotionell skitdag:
Jag och Elliot ligger kvar för länge i sängen för vi har inget vi ‘måste’ göra. Jag försöker få honom och sova någon timma till efter varje gång jag ammat. Han vill inte sova. Jag vill sova. Jag blir tröttare och tröttare och kommer på till slut att kaffe är en bra ide. Då är klockan typ 12. Vi sätter oss i soffan, jag dricker kaffe, äter en macka, ammar och kollar på lite nyheter och ett avsnitt Paradise Hotel. Elliot somnar till slut och jag tänker att när han vaknar ska vi gå en promenad. När han väl vaknar är han vrålhungrig. Jag ammar och tänker att när jag ammat klart ska jag klä på oss och gå en promenad. Han somnar igen och så höll vi på hela eftermiddagen.. Vi kom alltså inte ut alls, vilket kändes som ett gigantiskt misslyckande.
När klockan var 17 och jag vet att Viktor slutar jobbet snart så börjar jag tänka på middagen.. Shit – vi har ju inget hemma, och om Elliot vaknar snart igen hinner jag inte fixa eller laga nått.. ÅH! Varför gick vi inte på den där promenaden så jag kunde handla hem nått gott!? Ångest. Jag smsar Viktor ‘Hej älskling, ska vi äta tacorester ikväll?’. Fyyyy f*n vad trååååååkigt!!!!! Jag börjar grina sekunden efter att jag skickat smset – vet inte riktigt varför men tyckte det var det tråkigaste sms jag någonsin skickat.. Allt blir en neråt-spiral.. Jag har inte ens duschat. Inte ens klätt på mig eller Elliot. Inte tänkt på middagen. Inte ätit lunch. Inte bloggat.. Jag har inte gjort någonting hela dagen. Och nu är dagen typ slut. Elliot har fått äta, sova, äta, sova, äta, sova och jag har sett till att han är nöjdast i världen hela dagen.
Viktor kommer hem. Jag börjar grina. Jag grinar för jag känner mig tråkig och otillräcklig. Jag grinar för att Viktor får komma hem till en gråtande flickvän.

Viktor bara kramar mig och påminner mig om att jag varit världens bästa mamma hela den dagen. Jag har visst ‘gjort nått’, jag har ju jobbat hela dagen egentligen. Elliot har fått rena blöjor, ammat, sovit i min famn, sovit i sin mjuka säng, jag har gosat och sjungt för honom.
Det är inget fel på att inte göra någonting. Det är inget fel på tacorester. Jag måste sänka kraven. Rejält. Och det är skitsvårt!! 

ee

”Fy vad trött jag ser ut” har jag tänkt när jag tagit dessa bilder – och ja, det är ju inte så konstigt.. Jag är ju trött. Jag har ju ett heltidsjobb som mamma, dag och natt. Hormoner som blåser upp allting till hundra gånger större än vad det egentligen kanske är. Jag är emotionell som tusan och grinar var/varannan dag för allt och ingenting. Och det är OK. Jag gör mitt bästa, bättre än det kan jag ju inte göra.

Jag är så glad och tacksam att jag egentligen inte är ensam i allt detta. Jag har flera mamma-kompisar som känner precis likadant. Jag har underbara följare på instagram som skriver och delar med sig om hur de mår första veckorna som mammor. Ni är bara bäst! Jag har en magisk familj och världens bästa kille som stöttar och hjälper till bara man frågar. Jag har också den ultimata pepp-tishan från Boob Design som jag tycker ALLA mammor borde ge sig själv! Damn, you’re a good mother! GLÖM INTE DET!

  1. Å, vad jag känner igen det här. Det är så j-a kämpigt och har också funderat över att man inte hört något om hur jobbigt det är första tiden. Men jag tror verkligen inte det går att förklara? Och jag vet att jag inte sagt något till förstagångs-gravida, för det känns inte så peppigt att säga det till dem 🙂
    Har istället hört av mig när bebisen är ute och sagt ”vill du prata så finns jag här, för det kan verkligen vara upp och ner första tiden”.
    Men det BLIR bättre!! Det kan kännas som en evighet bort, men jag lovar det blir bara bättre med tiden. Så svårt att sänka kraven på sig själv, men det är det bästa man kan göra. Du verkar ju samtidigt väldigt medveten om att vara snäll mot dig själv, så hoppas det känns mer stabilt snart 🙂
    Helt otroligt att man nu ett par år senare tänker Å, varför var jag inte snällare mot mig själv då när jag inte behövde gå ut om dagarna?

    1. Eller hur!? Precis som man går föräldrarkurser om förlossningen och amning så borde det finnas en kurs om hur man kan må efteråt..
      Ja, det BLIR bättre!! Hehe! Jo jag försöker vara snäll mot mig själv, men ibland är det svårt att leva som man lär.

      Tack för din kommentar och ditt pepp!! KRAM, E

  2. Fina du Emma!! Fantastisk du är som kämpar på i berg och dahlbanan och att du delar med dig av det! Precis som du skriver så är det så mycket av ”det tuffa och jobbiga” som inte diskuteras över huvudtaget – bara det härliga och fluffiga. Supersnygg är du och wow vilken power mom och woman!! KRAM!!

    1. Tack fina fina Frida! Så glad för dina kommentarer! Yes, jag kämpar på, och på måndag ska jag ÄNTLIGEN på yoga igen, känner att det kommer ge mig sååå mycket kraft!

      KRAM, E

  3. Å har följt dig så länge och är en av dom som aldrig någonsin kommenterar inlägg. Men fick barn en dag innan dig, en liten Abbe, och jag känner så himla mycket igen mig i det du skriver. Avsaknaden av förberedelsen på den emotionella berg och dalbanan, om det nu går att förbereda sig. Men tycker det blir lite bättre dag för dag. Försöker intala mig själv att alla känslor är okej, alla tankar är okej. Massa styrkekramar till dig frånen annan som kämpar med precis samma underbara och förjävlajobbiga livsomställningen

    1. Åh, grattis till lille Abbe! En dag innan Elliot, wow så kul!
      Tack snälla för din kommentar – blir SÅ GLAD! Kämpa på mama! Du gör ett kanonjobb som bara DU kan göra <3

      KRAM, E

  4. Jättebra att någon belyser detta! Jag är gravid nu med mitt första barn och jag hör precis samma kommentarer ”var beredd på att det blir en omställning”. Hur ska man förbereda sig på det undrar jag. Men ingen vågar belysa detta på riktigt, tror det ligger väldigt mkt skam och skuld bakom alla dessa känslor och det är så synd att detta inte pratas om mer öppet. Och att det är okej att vara ledsen och känna sig misslyckad. Tror det är därför jag och många gravida nästan enbart fokuserar på att klara förlossningen, för tiden efteråt pratar väldigt få om. Och det är sååå synd. Man ser nästan bara perfekta bebisbilder/mammabilder på sociala medier- och det är såklart att man ska få dela med sig av det, men det kan lätt ge en ensidig bild. Så tack för att du delar med dig! Kämpa på du gör ett superjobb, det viktigaste heltidsjobbet man kan ha rent av❤️🙌🏼

    1. TACK Kris för din fina kommentar! Så spännande att du också snart ska få ditt första barn!!!!!
      Ja precis, jag tror det är MÅNGA som känner som jag (eller liknande) och som skäms eller känner skuld. Man ska liksom vara ‘precis som innan’ trotts att man har en bebis som kräver ALL attention 24/7 – det går ju inte, och det kan absolut vara svårt att acceptera. Man sätter så höga krav på sig själv..
      Ja fy, tycker ibland det är jobbigt med alla perfekta bebis/mamma bilder på instagram, speciellt när man sjölv kanska inte är on top den dagen.

      Tack igen för ditt pepp! Blir så glad! Du kommer också göra ett grymt jobb som mamma, och kom ihåg att sänka kraven, ta hjälp när du behöver, det är ok att göra ingenting, det är ok att inte hinna med allt man tror man ska hinna när bebis sover 🙂
      STOR KRAM!! /E

  5. Det är precis så där det är i början, speciellt med första barnet♥️! Livet förändras ju så fundamentalt och det är klart att det påverkar en. Amningen och bebisens behov dominerar ju livet på ett sätt som det är svårt att förstå innan, och det kan ta ett tag innan man har en fungerande och etablerad amning. Konstigt att det inte pratas mer om det egentligen. Jag tänker att många av de mammor som verkar vara ”pigga och som vanligt” kanske inte heller ammar? Inget fel med det, men det kan vara en del av förklaringen. Hang in there, ge dig själv tid att känna känslorna som kommer med en förändrad livssituation. Kram!!

    1. Ja, ibland känns det som om amningen ‘tömmer’ mig totalt. Som om bebis suger ut all energi samtidigt.. Konstigt det där.
      Och, håller med – man borde prata mer om detta. Tack för din fina kommentar! <3 /E

  6. Alltså, så mycket igenkänning att jag grät en skvätt när jag läste det haha! Jag fick mitt första barn ett par veckor efter dig, och känner precis som du beskriver. Tack för att du vågar prata om det! Att det liksom är sjukt jobbigt fast ändå helt fantastiskt. Kämpa på!!

  7. Trist inlägg.Hur svårt kan det vara det är väl bara o gå ut.
    Denna typ av bloggande hör inte hemma på DV en mode tidning.

    1. Vem tvingar dig att läsa?!
      Ta din negativitet någon annanstans, -DEN om något hör inte hemma på DV.
      Jag uppskattar mode, men också annat som hör livet till, speciellt personliga bekännelser om med- och motgångar.

      1. Tack LSB!
        Ja jag känner att jag vill våga vara personlig i min blogg, jag kan inte ‘bara’ lägga ut perfekta outfitbilder eller modetips..
        KRAM, E

    2. Finns ju rätt mkt andra inlägg – och bloggar om man inte vill läsa om detta. Yoga handlar inte heller direkt om ”sunshine all day everyday” utan är ett livsverktyg, så inlägget är helt i linje med det.

      Jag har bara bonusbarn men tyckte påminnelsen om att sänka förväntningarna var bra, går att applicera på allas liv ärligt talat.

      1. Tack W!
        Ja, jag tror att finns det är blogg där allt bara är helt magiskt, fluffigt och fantastiskt hela tiden så är man inte ärlig.

        KRAM, E

    3. Trist kommentar. Hur svårt kan det vara att vara snäll. Denna typ av kommentar hör inte hemma bland vuxna människor.

  8. Åh, jag känner igen mig sååå mycket i din beskrivning om bergodalbana i känslor, gråt för att inte komma ut på promenad, gråt för att gråta när ens kille kommer hem mm. Skiljer bara en dag mellan din Elliot och min Folke så tror vi är inne i alla olika utvecklingspersperioder samtidigt… Bebislivet är fasen inte lätt, men skönt att veta att man inte är ensam i alla känslor! <3

    1. Åh, bara en dag!? Vad kul! 🙂
      Ja jäklar vilken berg och dalbana man sitter på.. Hehe, bara att åka med antar jag.
      Vi får kämpa på, mama! STOR KRAM

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..