MIN FÖRLOSSNING – DEL 3

– VÄRKAR UTAN PAUS, ”JAG VILL AVBRYTA” OCH KL.20:41 FÖDS VÅR SON –

Då kör vi vidare, sista och lääängsta delen. Om du inte läst del 1 hittar du den HÄR, och del 2 hittar du HÄR!
Vid lunchtid på söndagen är jag nu 8 cm öppen, epiduralen har lagt sig snett och mitt vänstra ben är nu helt utan känsel. Jag kunde stå med hjälp av ett gåbord men så fort jag skulle stötta mig på vänster ben så vek det sig och jag fick liksom släpa fram det för att kunna ta ett steg. Nu när jag skriver detta så slår det mig – varför tog det så lång tid innan vi kallade in narkosläkaren igen för att fixa epiduralen? Det var först vid 17-tiden som den barnmorskan vi hade då ringde till läkaren.

DSCF3695
DSCF3683

Så här såg liksom hela söndagen ut. Värk efter värk.. Jag orkade inte, eller kunde inte lämna rummet, för jag kunde ju inte gå. Vid VARJE värk rann det fostervatten. Jag använde de ‘tekniker’ jag läst om och det jag och Viktor lärt oss från Föda utan rädslas online kurs. Andas, tänka ‘tuuung’, slappna av i käke, axlar och höfter. Viktor tryckte och masserade min rygg i värkarna och påminde mig att slappna av. Jag tryckte och tryckte på epiduralknappen för att öka doseringen men kände att det inte funkade längre. Jag var inte alls sugen på mat. Värkarna gjorde mer och mer och MER ont och jag minns mindre och mindre från vad som hände under dagen. Samtidigt hade ‘öppningen’ liksom stannat av..

Klockan 13.30 kom det in ett nytt team och detta team var med fram tills Elliot föddes. Barnmorskan Annika, barnmorskestudenten Isabel och undersköterskan Denise (kommer aldrig glömma deras namn och hur underbara dom var). Även detta team hade stenkoll på vad som hade hänt sedan vi kom in dagen innan. Annika som ledde teamet slog ihop sina händer och sa ”Emma, detta börjar ta lite väl lång tid så vi kommer sätta dig på värkstimulerande dropp”. Ok tänkte jag.. Jag har ju ändå epiduralen tänkte jag, så det här ska jag nog klara.

Version 3
Värk efter värk…

Här börjar allt bli ganska suddigt. Allt mitt fokus var bara på värkarna nu. Jag testade lustgas vilket funkade i ca 20 minuter tills det att jag började må illa och ville kräkas. Annika föreslog att jag skulle ligga ner på höger sida för att se om epiduralen kanske skulle rinna över till höger sida då och inte bara ta på vänster sida. Jag undersöktes och var fortfarande 8 cm öppen. Här, vid kl15, börjar mina två värsta timmar under hela min förlossning.

De hade ökat på det värkstimulerande droppet 3 gånger (tror jag) och nu kom värkarna igång till tusen. Smärtan var obeskrivlig. Den var enorm och rörde sig som en storm genom kroppen. Den började i magen, sedan spred den sig till underlivet, ryggen, rumpan, höfterna och benen. Eftersom jag inte hade någon smärtlindring alls på höger sida kändes det som om hela sidan av min kropp skulle slitas av. Värk-droppet var på en (vad jag antar var) ganska hög dos och just nu hade jag inte en enda paus mellan värkarna på två timmar. Inte en minut, inte en sekund att andas mellan smärtan. Värkarna började bara om och om igen och igen. Jag vill inte skrämma dig som kanske ska bli igångsatt – men jag tänker inte ljuga. Och kom ihåg, bara för att JAG reagerade såhär betyder inte att DU kommer det.

Jag klarade inte av mer. Jag bad flera gånger att de skulle sänka värk-droppet eller stänga av det helt för att ge mig en paus. Men eftersom det redan tagit så lång tid ville de inte sakta ner allting igen. Jag hade SÅ ont på min högra sida. Jag bad igen och IGEN – ‘Ni måste stänga av droppet, snälla. Ni måste!’

Viktor och Isabel stöttade mig under värkarna och testade olika massagetekniker, värmekuddar… men ingenting hjälpte längre. När klockan var 17 och hela teamet var samlade inne på rummet sa jag högt och tydligt ”JAG VILL AVBRYTA!”. Jag ville inte det här längre. Nu åker jag hem. Jag skiter i detta. Jag är klar nu. Jag måste få kejsarsnitt tänkte jag. Det får bli snitt och inget annat. Det här var helt överjävligt. ”VI AVBRYTER ALLT NU! JAG KAN INTE MER! JAG VILL AVBRYTA!!” Jag var helt slut. Min kropp och min själ har aldrig känts så slutkörd.

Men så äntligen. De stängde av det värkstimulerande droppet. Annika bestämde att de skulle ringa narkosläkaren för att se om de kunde göra något åt epiduralen som låg snett. Jag kunde andas igen och för första gången på två timmar fick jag luft. Nu fick jag ligga i lite mer än en timme med mina egna värkar, mina naturliga värkar som kom med ca 2-3 minuters mellanrum där jag kunde vila och andas.

sös
Print-screens från mobilfilmen.

Narkosläkaren kom. Jag minns inte hur hon såg ut (att det var en hon minns jag inte heller, det har jag fått återberättat). Tydligen gjorde hon ett test på mig med en iskall bomullstuss för att se om jag kunde känna kylan. Jag kände ingenting på vänster fot, ben, lår, eller vänster sida av magen – men kunde känna kylan på hela höger sida. Detta ‘test’ har jag INGET minne av alls. Viktor har berättat detta för mig. Jag var så väck och så slut som artist. Hon justerade slangen i ryggen och jag upplevde ett HALLELUJA MOMENT.. Jag kände hur smärtan långsamt försvann på höger sida.

Vid klockan 19 undersöker Annika mig igen, jag är nu 9cm öppen. VA!? MEN KOM IGEN!? Hur jäkla lång tid skulle detta ta kände jag..
”Nu ska vi testa en grej Emma, jag kommer öppna dig sista biten med mina fingrar” sa Annika. Yes! JUST DO IT. Vi kör, gör vad f’n som helst tänkte jag. Jag vill få detta överstökat NU! Det var bara att andas, det kändes som om ingenting kunde vara mer smärtsamt än de två timmarna med värkar från helvetet.
Annika körde på och sen säger hon ”Så! NU är du 10 cm öppen. Nu ska bara din bebis förstå att den ska ner och ut så nu sätter vi oss på pallen”.

ssös
Fler print-screens från mobilfilmen.

Jag satt och tog värkar på förlossningspallen i ca 30 minuter med Viktor sittande tätt bakom mig. Det är ganska tyst i rummet, jag hör bara min röst när värkarna kommer. Jag svettas och börjar känna det omtalade trycket neråt. Ja, det kändes som om jag skulle bajsa på mig.

Jag fick lägga mig på sidan i sängen, med ena benet upp som på bilden. Här börjar mina krystvärkar. Klockan är 19.50. Jag låg och krystade med hjälp av Annikas guidning. Andningen var allt jag kunde fokusera på och att göra och tänka precis som Annika sa till mig.
Jag fick byta position igen och nu var jag halvsittande på sängen. Jag skulle dra upp mina knän mot mig varje gång jag krystade. Det gick sådär – höger ben gick ju bra att få tag i, men vänster ben var ju helt förlamat fortfarande så Isabel fick hjälpa mig med det benet. Jag var SÅ varm och svetten bara rann så jag fick kalla handdukar på panna och bröstet.

Jag vet att jag sa till Annika att jag vet inte om jag kommer klara detta – ”Jo då Emma, det här grejar du”!
”LOVA!?”
”Ja jag lovar, Emma!”

Hon guidade mig lugnt och med enkla direktiv. Hon var så peppande. ”Ge mig din hand nu” sa hon och satte mina fingrar på Elliots lilla huvud som precis börjat komma ut. Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville känna på huvudet när det var på väg ut. WOW! Vilken jäkla kick jag fick. Det är MIN bebis – så nära!! Smärtan i krystvärkarna och under hela den sista fasen när han skulle ut var så mycket mer hanterbar än de tidigare värkarna tyckte jag. Visst, det gjorde ont som tusan men det var en mer koncentrerad smärta, en smärta som tydligt gjorde skillnad. Jag fick jobba och hjälpa till. Det var ju SÅ nära nu! Snart skulle vi få träffa vår bebis, och veta vad och vem som legat inne i min mage.

Efter nästan 50 minuters krystande känner jag hur det värsta spända trycket lättar en aning – huvudet var ute. Nu skulle vi bara vänta på nästa värk för att hjälpa kroppen ut. Men det kom ingen värk. Min kropp la av. Det var som om den trodde att ‘nu är mitt jobb klart’. Ingenting hände. Ingen värk kom. Det blev helt tyst i rummet.
”Emma kan du trycka fast du inte har en värk?” frågade Isabel. Nej, det gick inte. Jag försökte men det gick inte. Här är allt ganska suddigt igen – men jag tittar på Annika och hör henne säga till Denise att ”nu måste vi larma”.

Denise springer till dörren och trycker på larmet. På bara några sekunder är jag omringad av 6 pers! Elliot hade fastnat med axlarna bakom blygdbenet. För mig kändes detta som några sekunder, men han satt fast i 3 minuter. Jag kunde ju inte göra någonting eftersom det inte kom någon värk, och min kraft var helt slut ju. Jag hör Annikas röst: ”Sätt press här”, säger hon och två andra barnmorskor trycker allt de orkar på min mage samtidigt som Annika hoppat upp på britsen mellan mina ben och försöker hjälpa Elliot ut.

DSCF3702

Klockan 20.41 kom han ut! Det gjorde inte alls ont när de fick ut kroppen. Det var bara en sån lättnad.

Han hade inte riktigt förstått att han var ute. De la honom på min mage och gnuggade honom med handdukar. Jag förstod inte riktigt vad som hänt. Allt jag kunde säga var ”Är allt ok? Är allt bra med bebisen?”. Det sekunderna som det tog innan han började skrika kändes som en evighet. Sen kom skriket – det vackraste ljudet. Som jag hade längtat efter denna stund och att få hålla i vår bebis. Nu fanns han. Nu var allt bra.

DSCF3719

Det tog 3 minuter från att han kom ut tills att jag kom å tänka på att jag inte visste vad det blev.. Haha, Viktor hade inte ens en tanke på att fråga om könet. Så märkligt det där, allt som betydde något var att han mådde bra, vi mådde bra. Annika lyfte av handduken och höll upp hans ben – EN LITEN KILLE! Åh, jag visste det ju! Jag har ju känt sedan jag kissade på stickan att det var en liten pojke där inne. Haha, ”typiskt att hon ALLTID har rätt” tänkte Viktor säkert.

ell
Moderkakan kom ut helt smärtfritt och Viktor fick klippa navelsträngen. 20 minuter efter att Elliot kom till världen var det dags för skiftbyte IGEN. Denna gång var det ganska tufft med bytet tyckte jag – de som varit med oss under den tuffaste tiden skulle bara lämna oss nu..

Det var ett annat team som kom in för att sköta mätning och vägning av Elliot och som skulle sy mig. Jag hade Elliot på bröstet och Viktor nära mig när de sprayade med en bedövningsspray mellan benen och sydde. Jag brydde mig knappt. Jag som är så jäkla skraj för sprutor och nålar – ”gör vad ni vill” tänkte jag, allt var så bra nu. Allt var över.
Det gick så jäkla fort allting, den berömda mack-brickan flög in och jag åt mina mackor på 3 sekunder. Jag hade ju inte ätit sen 6 på morgonen. Jag fick hjälp med att tömma blåsan (kunde inte kissa på ett bra tag..) och vips så satt jag i en rullstol i den långa korridoren under SÖS på väg till BB-hotellet.

IMG_1195
Elliot Axel Halldén – 2019.02.10 – 4040gr – 52cm

Elliot fick gå på en del efterkontroller eftersom han hade fastnat med axlarna på väg ut och arm-reflexerna reagerade inte som de skulle på första efterkontrollen. Han hade inte brutit något nyckelben som är ganska vanligt när de fastnar så, och efter bara 4 dagar (när vi var på andra efterkontrollen på SÖS) funkade reflexerna som de skulle på armarna.

Vi bodde på BB-hotellet i två nätter. Min pappa och lillebror kom och hämtade oss på tisdagen och körde hem oss. Det var SÅ skönt att komma hem.. men det var också då allting kom ikapp mig. Vad hade hänt egentligen? Vad har jag och min kropp precis gått igenom? Jag hade dessutom träningsvärk från helvetet i ALLA muskler.

På onsdagen ringde telefonen och det var Annika. Hon ville förklara vad som hade hänt under förlossningen eftersom de var tvungna att lämna så hastigt efter hans födsel och vi hann ju inte prata om det då. Det var en sån lättnad att få prata med henne – hon förklarade varför hon hade larmat, hur han hade fastnat och att allt gick bra. Hon berättade att de övar ofta på just detta. Även Viktor som var lite mer ‘med’ än vad jag var när han fastnade har berättat att trots att det var en allvarlig situation och trots att de larmat så var de tre barnmorskor som kom in för att hjälpa till så lugna och visste precis vad de skulle göra.

Själv så darrar rösten och mina ögon vattnas varje gång jag pratar om detta. Dels för att jag blir rädd men mest för att allt gick bra till slut.

Så välkommen Elliot, vi kommer göra allt för dig och vi älskar dig över allt annat.

DSCF3749

  1. Faster skriver:

    ❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️❤️

  2. Hej! Läst hela din berättelse och vill bara tacka för att du delar med dig! Så spännande och intressant att få följa din upplevelse. Har inga barn själv men älskar att läsa förlossningsberättelser för att ”förbereda” mig på hur det skulle kunna vara.. Tack för att du är så öppen! Stort grattis till er lilla pojke!

  3. Å Emma, nu har jag läst din förlossnings alla delar. Sitter och störtlipar och är helt tagen (så känslig, haha), vilken kämpe både du och den lille var!! Så skönt att allt gick bra tillslut!

    GRATTIS till er och många kramar!

  4. Lisa skriver:

    Hej Emma, tusen tack för din berättelse. Så fint och oroande och makalöst på samma gång. Vad vi klarar av *gråter. Återupplever mina egna förlossningar. Så magiskt och så mycket oro på samma gång. Tittar på min bebis nu och ba ”har DU varit i min mage” :).

  5. Sussi skriver:

    Har nu läst hela din berättelse. Tack för att du delade den & grattis till er alla tre att ni finns i varandras liv nu
    Kramar

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..