MIN FÖRLOSSNING – DEL 1

BAKGRUNDEN TILL VARFÖR DET BLEV IGÅNGSÄTTNING I VECKA 38+0 OCH BESVIKELSEN

DSCF2972
Bild från vecka 32.

OK, då börjar vi, men jag vill börja med lite bakgrund till varför allt blev som det blev. Jag kommer dela upp min förlossning i tre delar – bakgrund, dag 1 på SÖS, och dag 2 på SÖS (när Elliot föddes).
När jag var i vecka 35 var jag på besök hos min barnmorska Anna för en vanlig kontroll. När hon då skulle mäta magen så tyckte hon att den stuckit iväg lite de senaste två veckorna.. Den hade vuxit från 33cm till 37cm och låg nu 1cm över kurvan. Både hon och hennes kollega (som också mätte magen) tyckte det var bäst att jag gjorde ett glukostest för att se så jag inte hade graviditetsdiabetes. Har man graviditetsdiabetes så producerar bebisen extra mycket insulin för att hålla ner blodsockret, insulin är också ett tillväxthormon – vilket då kan förklara varför magen och bebisen vuxit extra mycket. Men nix, jag hade inte graviditetsdiabetes och gick därefter på ett tillväxtultraljud på Ultragyn vid Odenplan för att få en estimerad vikt på bebisen. I vecka 35+3 estimerade dom att Elliot redan vägde 3,800gr vilket är 40% över kurvan. Jag minns när vi tog hissen ner från plan 9 och tårarna bara sprutade. Allt var ju bra med Elliot, han var frisk och rörde sig där inne – men jag var SÅ ledsen, varför var inte allt ‘normalt’? Varför var just min bebis en ‘större modell’, och med detta började jag även få jobbiga ångest tankar kring att föda vaginalt. Jag som varit så lugn, trygg och peppad för att föda vaginalt. Skulle det inte gå nu? Skulle jag gå sönder totalt om jag har en större bebis som ska ut. Ska jag välja att snitta? Jag kunde inte sova på nätterna – huvudet satte igång med jobbiga tankar mitt i nätterna och ångesten spred sig som ett sus igenom hela kroppen. Fy vilka hjärnspöken jag fick, och vilka hemska tankar som sattes igång. Vad som också blev extra jobbig efter detta besked var alla kommentarer från folk om att min mage var stor. Hade alla haft rätt? Såg jag konstigt stor ut? Jag ville bara KRYPA UT UR MIN KROPP.

DSCF3352
Bild från vecka 37.

Dagen efter ringde de från SÖS (där vi hade valt att föda). De hade fått resultatet och ville att vi skulle komma in på CTG-kontroll och möte med en läkare. Redan dagen efter var vi på plats och allt såg super ut på CTGn, de gjorde ett till ultraljud för att dubbelkolla så Elliot mådde bra, vilket han gjorde. Igen fick jag höra de orden ‘jaa, det är ju en större bebis du har’, ‘ja, den är ju större än vanligt’, tårarna rann och jag skyllde såklart allt på mig själv. Vad hade jag gjort fel? Varför var det så här?
På mötet med läkaren fick jag iaf veta att det inte var något fel alls, Elliot var bara större, inget konstigt. Och egentligen var han inte ‘för stor’ eller ‘onormal’ utan han var bara tidig. Han hade det bra där inne. Enligt kurvan som Elliot låg på – om han hade fortsatt att följa den så hade han vägt nästan 5000gr vid vecka 40+0 därför sa läkaren att de INTE kommer låta mig gå hela graviditeten ut. Puh!!! Vilken lättnad det var att få höra – samtidigt som vi var tvungna att vänta till minst vecka 38+0 för igångsättningen. Det är först då som en bebis inte räknas som prematur längre.
Dagarna gick såååå längsamt. Jag ville inte yoga, för jag ville inte visa min mage och få kommentarer. Jag sov länge på dagarna och mest bara väntade på att Viktor skulle komma hem från jobbet så jag kunde få ventilera mina känslor med någon och gråta ut.
Inom loppet av två veckor var vi på SÖS tre gånger för CTG kontroller, möten med läkare som undersökte mig och till sist ett till tillväxtultraljud. Det måste tydligen gå två veckor mellan tillväxtultraljuden för att de ska kunna mäta en förändring. Denna gång, i vecka 37+3 kalkulerade de hans vikt till 4,200gr och jag blev livrädd. Nu låg han 36% över kurvan. Jag hade ju även läst på en del om tillväxtultraljud och då även förstått att de ofta kan vara svårt att få fram en exakt vikt, så han skulle ju kunna väga ÄNNU MER än vad de kalkulerade. Jag ville föda NU! SÄTT IGÅNG MIG NU! Vi hade ett långt samtal med läkaren och jag försökte förklara hur dåligt jag mådde av allt detta. Hur rädd jag var och ångesten jag känt. Jag kunde inte alls sätta ord på det, är så tacksam att Viktor var med och kunde prata för mig. Läkaren (som dessutom var helt MAGISK) förstod, hon gick upp till förlossningen på SÖS, kom tillbaks till oss som väntade på hennes kontor och sa ‘Emma, vi kan sätta igång dig på fredag’. Glädjetårarna sprutade, som krokodiltårar, jag hulkade liksom.. Haha, åh så glad jag blev. Nu var det bara 3 dagar kvar, sen skulle jag bli igångsatt!

DSCF3661
DSCF3666
Bilder från fredagen den 8/2. 

Förlossningsväskan och babyskyddet var med och vi åkte in till SÖS med fjärilar i magen på fredagen kl13. Vi ‘checkade in’ på rummet, hängde av oss, tog av oss skor och gjorde oss något bekväma. Barnmorskan satt och pratade med oss ett tag och gick igenom alla stegen för igångsättningen, jag undersöktes (var nästan 2 cm öppen) och de satte in en infart i handen. Nu skulle hon bara gå och hämta den första shotten med Cytotec, åh jag var SÅ peppad och SÅ redo för detta! När barnmorskan sedan kom tillbaks så såg hon ganska besvärad ut, hon hade inte heller med sig Cytotec..
”Jaa hörni, det är så att det är fullt på ALLA BB i hela Stockholmsområdet, så vi behöver det här rummet till mer akuta fall. Tyvärr måste vi skicka hem er”.
VA!? Vad säger hon? Skulle inte jag få föda nu? Ska jag åka hem gråtande från SÖS igen? Skulle inte ångesten vara över nu? Jag bröt ihop totalt. Jag kunde inte sluta gråta. Det fanns ju inget vi kunde göra. Viktor fick sköta snacket och de kom överens om att vi fick komma in imorgon (lördag den 9/2) och att de då INTE kunde skicka hem oss igen.
Samtidigt som jag förstår anledningen till att de behövde ha ett rum ledigt för ett mer akut fall så kändes det helt överjävligt för mig. Tårarna rann hela vägen hem och jag ville bara gömma mig, hur många timmar var det kvar tills imorn? Hur många fler gram kunde Elliot gå upp på den här tiden. Ångesten var kvar, men Viktor och jag bestämde oss för att gå ut och äta en god middag och gå på bio för att få tiden att gå. Åh, vad hade jag gjort utan honom?? Jag ville ha lördag NU!

  1. Kajsa skriver:

    Så jobbigt för dig att du hela tiden fick höra att du var så stor! Förstår att du fick ångest av detta!

    När jag väntade min dotter låg jag över kurvan hela tiden, men stadigt från första början så att säga, så det var ju normalt för mig. När jag var inne på specialistmödravården pga leverförändringar säger en barnmorskeelev ‘oj, vilken stor bebis det ligger här’!

    Kul att höra när man mådde skit och bara väntade på att hon skulle komma ut. Det visade sig att hon vägde 3080 gr och var 49 cm så det var verkligen ingen jättebebis.

    Jag önskar att folk bara kunde ge fan i att kommentera hur stor magen är, de vet ingenting!

    Skönt att ni hade kunniga läkare och att din man var med och var ditt stöd!

  2. Lotta skriver:

    Fina Emma! Vad starkt av dig att dela en så känslig del av ditt liv. Så viktigt! Många tror jag tänker: ”är det bara jag” ”varför händer detta bara mig”. Ser fram emot att läsa fortsättningen. Kram

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..