MIN SPRUTFOBI

 

Edited-07365
Hej fina ni! Ok, jag vill dela med mig om min sprutfobi. Jag hoppas att du som känner likadant hittar lite stöd och förstår att du inte är ensam. Och jag hoppas att du som kanske haft sprutfobi eller vet hur man kan tänka kring fobier kan ge tips!
Here we go.. När jag var 5 år gammal hade jag en vårta under min högra häl. Den vägrade försvinna med olika typer av medel så jag och mamma fick åka till sjukhuset och träffa en läkare som skulle ta bort den. Jag kommer fortfarande ihåg hur rummet såg ut och att jag inte alls visste vad som skulle hända tills jag la mig på britsen. Läkaren skulle alltså skära bort den. Eftersom det gjorde så himla ont och jag inte fick någon bedövning när han började så vägrade jag ligga still.. Till slut var de 4-5 pers i rummet som höll fast mig när jag låg och skrek och försökte åla mig ur alla grepp. Det var HEMSKT! Jag minns än idag hur jäkla ont det gjorde.

boob_s
Jag tror att jag där och då lärde mig att det gör ont hos doktorn. Att det ska göra ont på sjukhus. Att sprutor, operationer, undersökningar, ALLT man gör på ett sjukhus är farligt och gör ont. Under tonåren fick mamma lura mig för att ens få in mig i bilen om vi skulle åka till doktorn och ta en spruta inför en resa eller så. Nu på senare år räcker det med att läkaren säger ‘då tar vi ett stick i fingret på dig’ för att tårarna ska rulla. Löjligt kanske, men sant. Och skitjobbigt.

Edited-07426
Jag förstod dock efter första besöket hos Barnmorskan att det skulle bli en hel del sprutor nu som gravid. Jag har tagit detta som en utmaning och är mycket lugnare nu inför ett stick. Det är ju väldigt annorlunda nu med för det handlar ju inte bara om mig, utan även om lillen i magen. Vissa sprutor är jobbigare än andra, och jag kan absolut inte säga att jag är helt bekväm med att ta dom och att tårarna slutat komma helt, men jag har blivit SÅ mycket bättre.

Edited-07399
Det känns som om varje spruta jag tagit nu under graviditeten är en övning inför den (för mig) största, jobbigaste, läskigaste, vidrigaste sprutan ever.. (Trummvirvel tack!) EPIDURAL-SPRUTAN. Bara tanken på att ta en spruta i ryggen ger mig dyngsura handflator.. Det känns som om jag gör mig redo för att hoppa i en pool full av hajar, slänga mig från ett flygplan utan fallskärm, som att jag gör mig redo för att möta alla mina mardrömmar på riktigt!
Det är ju inte säkert att jag kommer ta den, men jag vill inte att jag inte tar det bara för att jag är rädd för nålen. På ett sätt hoppas jag nästan att jag får så in i h*lvete ont så jag ber om den! Samtidigt som jag hoppas att jag inte får så ont att jag måste ta den alls.. Så mycket tankar kring den sprutan just nu…
På mitt nästa besök hos barnmorskan ska vi prata om epidural-sprutan så jag vet exakt hur den går till. Det var mitt förslag och det känns ganska skönt faktiskt.

hand
Här är några punkter som iaf hjälpt mig lite de senaste månaderna:

  • Ta med någon som kan hålla dig i handen. Gå inte själv om du tycker det är läskigt, ta med dig en vän eller familjemedlem som tar din fobi på allvar och som bara kan finnas där för att hålla dig hårt i handen. Så tacksam att Viktor hållit min hand genom alla sprutor (förutom en, och då fick mamma hoppa in)!
  • Berätta för läkaren/barnmorskan/sjuksköterskan som ska ge dig sprutan att du är rädd. Bland det första jag gör är att jag berättar för hen som ska ge mig sprutan att jag är rädd. Alla har alltid haft sån förståelse för det.
  • Titta inte. Jag brukar aldrig titta på själva sprutan, inte före eller efter. För mig tar det bort en del av det läskiga.
  • Prata om det, skäms inte! Berätta att du tycker det är jobbigt, det hjälper att prata om det. Även om att bara prata om sprutor ger mig handsvett och hög puls, så vet jag att det är bra att prata om sin fobi.
  • Försök dela upp de olika situationerna. Bara för att en specifik spruta vid ett tillfälle gjorde ont, betyder det inte att nästa spruta kommer vara lika jobbig.
  • ANDAS!

Tack för att du läst detta. Dela gärna med dig om du känner likadant, har frågor, eller tips! Stor kram till dig!!

Både min och Emmas outfits är från bästa Boob Design, och bilderna har Joseph Eriksson tagit!

  1. Anna skriver:

    Och du, yoga och andning hjälpte mig supermycket! Hade aldrig yogat innan men gick en gravidyoga/andningskurs under graviditeten och det var suuuperbra i värkarbetet! Du kommer klara det galant med din goda fysik också! 😘
    Stort lycka till! Jag skulle göra om det vilken dag som helst. Kram Anna

  2. Anna skriver:

    Hej Emma,
    Jag kände som du kring sprutans storlek och var den skulle tas innan jag födde men epiduralen kändes inte i och med att värkarna överskuggade. Ville bara att som snabbt skulle sticka 🙂

    Jag tänkte också att jag skulle vänta med epiduralen tills jag kände att jag behövde den och kanske inte alls. När de sa ”Nu kan du när som helst be om den” tänkte jag att skulle hålla ut lite till men saken var den att den timmen det tog för läkaren att komma i och med turordning och arbetsbörda (som är vanligt) och de sista 25 minuterna då den verkade kändes som två dygn. Så be om den om de tycker att det är ok eller kan va läge 🙂 Det betyder att det är läge 🙂

  3. Sophie skriver:

    Har ingen erfarenhet av just sprutfobi, men inför blodprov brukar jag be om att få ligga ner (fälla bak stolen) om möjligheten finns. Ibland har jag också fått hålla i en värmekudde eller stressboll. Sedan brukar jag försöka profylaxandas för att slappna av. Det är lätt hänt att man sitter och spänner sig om det känns obehagligt.

    1. Hej Sophie,

      Ja att andas brukar hjälpa enormt.. och tar man riktigt långa andetag kan det vara över på bara två andetag och då känns det som om det gått superfort! (Lurar sig själv lite ibland hehe).
      Stor kram! /E

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Information om hur vi använder dina personuppgifter och om dina rättigheter finns på vår hemsida

LOADING..