När jag blev sådär full att jag föll handlöst i trappan, eller var det bara att jag blev så jävla kär i dig? Förmodligen snubblade jag både på dig och trappstegen.

Nu är det lite mer än sex år sen jag kom till Stockholm. På fingrarna är sex år så fruktansvärt kort tid, men jag och mitt liv har förändrats så mycket på de där sex fingrarna att jag knappt kan tro på det ibland. Skillnaden mellan mig och mitt tjugoåriga jag är så galet stor, det är fascinerande men också lite skrämmande. Hur som helst är det sex år sedan jag kom hit, till mitt betonghjärta, och jag tänkte att vi skulle kika lite på hur bloggen (den som numer bara finns för mig, stängd för andra) såg ut då, och vad jag hade för mig. Det var en höst då jag var jävligt trasig, destruktiv och euforiskt lycklig. Deprimerad och rusande glad, urfattig konststudent med städjobb och, kändes det som, olyckligt kär mest jämt. Allt var ungefär som det brukar vara när man är tjugo år, det vill säga. Då var bloggen nästan helt textbaserad, och utformad som en anonym dagbok där jag och alla mina vänner hade fingerade namn som Candy, Nancyboy och Babydoll, Marybell.

DSCN1492

Lite såhär såg jag ut 2006.

Min första uppfattning av Stockholm var inte särskilt bra egentligen. Eller, jag älskade känslan av att kunna försvinna i mängden, men jag tyckte samtidigt att allt kände så kallt:

”Det första Jew sa till mig när jag satte mina små fötter på Stockholmsk jord var ’välkommen till Stockholm, staden där ingen ser dig,’. Jag skrattade först men insåg snabbt att han hade sjukt rätt. Jag skulle kunna gå längs Folkungagatan med uppskurna handleder och en visselpipa i munnen utan att någon såg åt mig. Trodde jag. Men så en dag när jag fått ett ovanligt fint morgonsms ifrån Nancyboy så insåg jag att det visst finns ett sätt att få Stockholms luttrade invånare att se en. Le. Le som om det vore Beckomberga nästa.”

Det var liksom inte kärlek vid första ögonkastet med den här stan, snarare vid tredje, fjärde månaden. Då lät det mer såhär:

”Stockholm syndrome. Varje gång jag tar 53:an från Söder in till stan förälskar jag mig. Jag blir fan dödskär. Pirr i magen och jag lutar mig tillbaks och vilar kinden mot min kärlek. Det är den här jävla stan. Den har fått mig på fall och jag trillar dit varje gång jag går ned mot Slussen och ser ut över svarta vattnet och tusenljusen på andra sidan. Och hur förvånansvärt är det? Här finns alla mina turn-ons: betong, 50-talsneon och 1700-tal. Först på listan ligger ännu Göte-la-borg, mest för dimman och regnet och näckrosdammarna. Men jag faller nu, so watch out down below. Den här stan lever livet med mig. Den glittrar.”

DSCN1504

Hemma hos min finaste Peter Rabbit, där vi spenderade oändlig tid på kaffe, cigg, vinyl och att prata sex. Typ.

Jag delade en andrahandstrea i Årsta med två kompisar från Göteborg, ”Candy” och ”Mary” kallade jag dem. Vår vardag var, inser jag nu, i princip konstant festande. Särskilt för mig, på konstskolan drack vi nästan jämt. I lägenheten vid Skäldeviksplan brukade det låta ungefär såhär:

”Julgardinerna är uppe. Candy tycker om när jag är sådär ’händig’ och stryker och har mig. Han gillar när vi chicks är sådär kvinnliga. Varpå jag självklart påpekar att han är kvinnligast av oss alla.”

pinstripe

Skärmklipp

Vinternätter på Teatron och sommarnätter på Skinnarviksberget

Och som sagt, olyckligt kär, eller vad jag trodde var kärlek innan jag visste hur den faktiskt såg ut. Ängsligt förälskad i en idé om kärlek, skulle jag nog kalla det idag. Det kunde låta ungefär såhär:

”Jag har fortfarande inte greppat. Att han vågade sig hit. Har inte sett av honom på typ tre månader. Då betedde han sig som en idiot och jag drog till slut. Men igår kväll släntade han ändå in i min hall i samma gamla skjorta som alltid. Kallblanka blå ögonen och på något sätt var det ändå som ett slag på käften. För att det var så oväntat. Han tog tag i mig nån gång och jag såg bort och ut. Och det där jävla flickskrattet.”

Och:

”Pratade med Nancyboy. Saknar honom. Och så funtade jag på hur man egentligen tolkar the Three Day Rule. Är det efter tre dagar eller på den tredje dagen? Eller inom tre dagar? Valentines Day på onsdag och jag är ensam för första gången på fyra år. Fast det spelar ju ingen roll egentligen. Har ingen ångest. Liksom, varför skulle jag det? Stockholm är min kärlek, och allt i den.”

Och:

”I morse satt jag på Nancyboys trappa och insåg att morgonar i Grå Staden är speciella. De luktar och smakar annorlunda än hemma. Iallafall när himlen är blå. Som Nancyboy sa till mig när vi låg på golvet och lyssnade på synth och åt frukost, ’du luktar som socker och sirap, baby’.”

Och såklart:

”Det var skönt att se bilder på dig idag och inse tre saker. Du är inte längre det vackraste jag vet. Du har ganska fula kläder. Och jag har slutat bry mig.”

pinkjeans

I skolan lät det mest såhär:

”Psykbryt. Kreativitetsrelaterad ångest. Ville sluta skolan idag. Slå sönder porslin. Jag kan inte tillfredsställa någon. Allra minst mig själv. H tried to talk some sense into me. Satte mig ned på golvet och skrek. Dock inte inför H. Tog en tub med Kraplack och palettkniven och skruvade upp Let’s kill ourselves a son och Credit in the straight world på högsta volym på Ipoden. Gick lös på duken i tre timmar. Gick upp. Gick hem. Imorgon blir en bättre dag. Imorgon ska jag leva igen. Idag har varit en parentes.”

Och såhär:

”Håller på med ett självporträtt i skolan nu som blir riktigt bra. K och H säger att det är det bästa jag gjort. Är så rädd att förstöra det att jag knappt vågar röra det. Men jag måste och jag har förmågan. Att föllfölja och att gå vidare.”

P1000096

En av mina mindre lyckade tavlor. Tyvärr har jag inga foton på någon av mina favoriter

Men sedan hände det här, och livet förändrades drastiskt:

”Delat en croissant och latte med A. Stockholms första vårdag. Kyssts och blivit kysst. Stått mitt på ett panikrusigt dansgolv och sett allt gå i slow motion runt omkring som det alltid gör när man har någon att hålla sig i. Jag har helt enkelt inte varit nåbar den här helgen. Tack vare solen och värmen och de varmaste händerna innanför min tröja, runt mitt hjärta.”

Jag flyttade ut från lägenheten på Skäldeviksplan, och in i en lägenhet med min första Kärlek med stort K. Samma vår gick jag ut konstskolan, fick ett fast jobb och en tillvaro. Det låter säkert skittråkigt, men det var underbart att få vila lite i allt det där. Några år senare blev mitt liv såhär igen, men det är en annan historia. Och även den vilan är länge sen nu. Jag är så glad att jag har kvar alla de gamla bloggarna, som dagböcker att bläddra i ibland. Snart är det dags att börja ett nytt kapitel igen, jag tror den här boken är inne på sina sista sidor faktiskt.

xox

Emily

  1. Du burde poste tekstbaserte innlegg oftere, for du skriver pent. Kjenner meg forsåvidt igjen i dine første opplevelser av Stockholm; hadde det lignende selv da jeg flyttet hjemmefra til London for et par år siden, og storbyer er jo ganske så like, spesielt følelsen av å kunne gjemme seg bort.
    – Aleksandra [https://digresjoner.wordpress.com/]

    1. Precis, den där känslan av att försvinna i mängden kan vara rätt berusade. Om du vill läsa fler långa texter hittar du mina mest lästa texter i högermenyn. :)

  2. Silja skriver:

    Det kanske är för att jag är 21 att jag känne mig igen i det du skrivit på din gamla blogg, men.. tjusan vad fint.

    Och om du tänker att starta en ny blogg som ett nytt kapitel, så hoppas jag verkligen att du inte stänger av den här. Jag älskar att drömma bort mig lite i din lilla Stockholms-värld med alltid vackert ljus og fina Artie.

    1. Jag kommer aldrig att sluta blogga! Du är välkommen in i min värld när du vill. ;*

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Genom att klicka på "Skicka kommentar" bekräftar jag att jag har tagit del av Bonnier News personuppgiftspolicy.

LOADING..