Säg mig, är du singel ännu? Mitt hjärta är stort som Texas.


Oktober 2008.


Oktober 2009.


Oktober 2010.

IMG_3942

Oktober 2011.


Oktober 2012.

Jag sitter i frisörstolen och ler stort mot min egen spegelbild. Magnus sveper med saxen sådär snabbt så att det är för sent för att ångra sig nästan direkt. Och det är skönt att det är det. Några minuter senare ligger femton centimeter långa testar av passerad tid i sjok kring våra fötter, och mitt hår formas i en mjuk page mot mina nyckelben och axlar. Och jag har, sådär som i romantiska komediers snabba make over-montage, blivit någon annan. Snabbare än det går att säga ”göra slut”.

Vi förnyas hela tiden, även fast vi inte vet om det. Precis som cellerna byts ut i våra kroppar med jämna mellanrum, så tar vi små steg framåt, bakåt och i sidled på förändringsvägen hela tiden. Att klippa av mig håret blev ett sätt att gå framåt och lämna någonting annat bakom mig. Inte lämna någonting sämre för att bli någon bättre, nödvändigtvis, men lämna något som varit för något-som-håller-på-att-bli. Och på samma sätt som cellerna i våra kroppar byts ut så tror jag att vi behöver både intellektuell och kreativ förändring, för att hålla kvar i kärnan av oss själva. Varje gång jag lär mig någonting, så förnyas jag: blir den som kan det som jag inte kunde innan. Varje gång jag förändrar mitt utseende blir jag ny, om så bara under de minuter det tar att måla på och tvätta bort nytt läppstift, för innan dess var jag inte personen som just gjort det där.

Och hösten är, tror jag, den tid då förnyelsens når kulmen. Våren är en jävla väntan. Sommaren klamrar vi oss fast vid så hårt att vi inte lägger märke till någon förändring, och vintern är ett mörker att famla sig igenom. Höstens kristallmorgnar, doften av jord och löv och liv, är någonting annat och mer hoppfullt. En påminnelse som förgänglighet kanske, att någonting måste dö för att ge plats åt någonting annat. Jag tror att det ligger latent i oss att hösten får oss att våga tro benhårt på förändring, ända in i själen.

Mina kläder är de samma som tidigare, men annorlunda; parade på nya sätt och tillsammans med nytt läppstift, nytt armband och inte minst ny frisyr. För i grunden förblir vi väl alltid desamma, visst? Det jag vill är att få vara den jag vill vara, den version av mig själv som får mig själv och andra att må bra. Jag vet inte om jag är där ännu, men jag tror det för det känns så. Men sådant vet man väl aldrig förrän efteråt? Allt jag vet är att alla viktiga saker, världsomvälvande små saker som någonsin på riktigt skakat om mig, har hänt i oktober månad. Så nu väntar jag på nästa stora förändring, och hoppas att jag är redo.

xox

Emily

LOADING..