Ett steg tillbaka.

Jag kämpar med att hålla fanan högt. Inte för någon annans skull utan enbart för min egen skull. Jag är inte så förtjust i ”downperioder” missförstå mig inte. Jag har inga problem med folk som mår dåligt, många HAR verkligen anledning men jag tycker faktiskt sällan jag har det. Jag vet att jag är priviligerad på så många plan och jag är så oerhört tacksam och lycklig. Detta handlar inte om det. Detta handlar om saknad. Jag saknar mitt jobb. Jag känner mig halv utan min identitet som jag visst tycker sitter till viss del i mitt arbete. Det handlar inte om kändisskap eller att få applåder på jobbet. Jag saknar själva glöden, passionen jag får av att musicera. Av att ge när någon vill lyssna.. att lyfta någon, beröra med sången.

Idag kände jag mig för första gången ledsen och lite nedslagen. Jag saknar det. Punkt.

Jag har tusen saker att fylla min kalender med. Jag klagar inte ….. jag bara saknar det.

Det är så ledsamt.

Jag bara hoppas på en normal värld, för allas skull. Tänk vad vi kommer leva? Njuta som aldrig förr! Av att få och kunna vara med människor. Dansa, skratta och ta del av underhållning igen.

Låt det ske snart.♥️🙏🏻