Äntligen! Känner mig stolt!

Mitt arbete med huset i närheten av Maputo Mozambiques går framåt, det tagit tid men … sakta men säkert kommer det stå ett färdigt hus!! Och jag är stolt och såå lycklig!!

Några av er minns kanske att jag tog med mig mina tre egna barn och åkte ner till Mocambique för 2, 5 år sedan tillsammans med Unicef. Jag ville verkligen att mina barn skulle följa med och få se hur världen ser ut på riktigt utanför vår lilla bubbla här hemma. Det var nyttigt och vi återkommer ofta till detta i våra samtal. Vi besökte en föräldralös familj på tre barn, de har levt själva sedan deras mamma dog i Aids. Deras pappa försvann ur bilden tidigt och de har inget minne av honom. Två pojkar och en flicka. De lever helt själva tillsammans i ett litet skjul med ett tak som blåser av så fort det kommer en vindpust. Det var en pärs att se, men ack så nyttigt. I dessa lägen tackar jag Gud för mitt arbete och för att jag har möjligheten att hjälpa andra.

Jag lovade mina barn och även de föräldralösa barnen att vi skulle hjälpa dem. Det blev viktigt för mig och mina egna barn att se att vi kunde göra skillnad. Vi bestämde oss för att bygga ett hus åt dem…

Deras gamla “Skjul…” 

Här bredvid byggs deras något större hus, med flera sovrum. Kök och en riktigt toalett. Rinnande vatten, elektricitet och en dörr att låsa om sig!

Och genom ett av sovrummen.

Från terrassen ser man det gamla huset.

Aghostin

Nu börjar det ta form. Mosaikklädd fasad och målat… även en ytterkants har kommit upp!

Baksidan innan den målades.

När jag besökte familjen för ett par år sedan.

På stranden under vistelsen med grabbarna:))