Du fattas oss redan…

Huvudvärken är ett faktum. Jag har gråtit så jag känner mig alldeles tom…
En av mina klasskompisar har gått bort i Cancer, på tok för ung. Marie var bara 40 år precis fyllda. Kvar finns hennes två fina pojkar, 5 och 9, hennes man. Mamma, pappa, bror, fru och barn och alla vi.. Hennes vänner. Det är så orättvist. Så fruktansvärt så jag kan inte sätta ord på det.

För mindre än fyra mån sedan så var “tjejligan” nere hos mig i Spanien. Vi fick en fantastisk helg, Marie var oxå med även om hon var dålig. Vi har gått i skolan/ lekis sedan vi var 6 år gamla, kommer från lilla Hovmantorp allihop och trots att vi alla gift oss, flyttat, skaffat barn så har vi alltid träffats minst en gång om året… Ofta fler. Marie var dessutom duktig på att ta tillfället i akt att komma och hälsa på om jag hade gig i södra Sverige.
Vi har sjungit i kör tillsammans, spelat fotboll, dansat i Karnevalen i Hovmantorp och spelat teater ihop…

Våra träffar blir sig inte mer som de varit, vi saknar dig allihop och du kommer alltid ha en stor plats i Hjärtat hos oss.
Livet är orättvist.

Jag sitter på tåget hem mot Stockholm och tårarna fortsätter trilla… Jag kan inte vänja mig vid tanken att du inte längre finns.
“En tid på jorden” och “Blott en dag ” får en ny innebörd.

I Kyrkan på begravningen idag sjöng vi “En vänlig Grönskas rika dräkt”…. Samma sång som vi satt korridorerna och sjöng trestämmigt på högstadiet….

Några bilder från när jag och mina fina
vänner var i Spanien!

Även bild på gänget när de ska se mig som Evita på MalmöOperan.