Gala dress.

ANNONS
ANNONS

IMG_5473 4

En liten sneak på min helt fantastiska galaklänning i det finaste siden! Det är tjejerna på svenska märket BJÖRK som sytt upp den, helt efter mina egna önskemål! Jag kan säga er att det är min 2:a finaste klänning jag äger, tätt efter min bröllopsklänning! Jag skulle faktiskt kunna bära denna som bröllopsklänning också… En vit siden dröm till den stora dagen är fantastiskt vackert! ÅH så fint! Ni får såklart se hur hela outfiten ser ut på under lördagen då guldknappen äger rum!

//

A little sneak peek on my gala dress. Its just beautiful. My own design and the girls at the swedish brand BJÖRK did it for my. Its just perfect! U will see it this saturday! Stay tuned.

  1. Mitt namn är Anna Mariamma Helena Rosenqvist och jag är adopterad från ett barnhem i Indien. Mamma Birgitta och pappa Stig adopterade mig och jag blev deras ”eget” barn, men det krävdes medgivande från domstol i Oskarshamn och i Bombay. Det vill säga att ”antaga indiska medborgaren flickebarnet Mariamma, efternamn saknas, född 9.9 1969.”

    Troligtvis är jag född i Bombay, men jag kan också vara född i Madras eller i en annan stad i Tamil Nadu, eller ute på vischan. Place of birth: ”Some where in India”. Det låter exotiskt men är det inte. Jag kommer aldrig veta var jag är född men vill inte hävda att jag är unik på något sätt, gemensamt för många adopterade är att bakgrunden är höjd i dunkel, för det saknas uppgifter. Moder: okänd, Fader: okänd, Födelse ort: okänd.

    Jag är svensk medborgare sedan fyra års ålder. Passet fungerar i EU och i övriga världen. ”Jag har varit i Grekland, Israel, Bulgarien, i USA och på Maldiverna. Passet fungerar för jag är medborgare i ordningens land, brun som jag är. Men visst är det är si och så med detta för jag slinker sällan obemärkt igenom passkontroller, på vissa ställen har det varit tvärstopp. Problemet är att jag inte ser svensk ut. Inte på något vis. Att jag sedan känner mig svensk, tänker, talar och drömmer på svenska har ingen betydelse för passpoliser. När man går igenom passkontrollen betyder utseende och uppförande allt. Hur man uppför sig vet jag, men utseendet kan jag inte göra mycket åt. Tyvärr skulle det inte hjälpa om jag satte på mig blond peruk och Sverigedräkten. Det skulle gå sämre och då skulle jag bli anklagad för att utge mig för att vara någon annan än den jag är. Vilket är så sant som det är sagt.”

    Jag ska snart fylla 45 år och har bott i Sverige i över 40 år. Jag är utbildad förskollärare, uppfinnare och entreprenör. Jag har två barn med min man Pasi och lever i Stockholm och är less på att folk efter alla dessa år ska behöva ”peka finger åt mig och mina barn”, fråga var jag kommer ifrån, inte flytta på sig när jag behöver plats för min barnvagn osv. osv. Varför ska jag och många med mig behöva leva i detta utanförskap år efter år, fastän vi pratar svenska, har gjort karriär, fungerar i det svenska samhället, är svenska medborgare sedan många decennier m.m. Att ständigt påminnas om att man har ett annat ”fodral”.

    Alla vet ju eller borde veta att det finns olika fodral runt om i världen, att vi alla härstammar från Afrika, att vi kommit till på samma sätt, att vi delar våra existentiella villkor med alla människor – vi har kommit till denna jord, utan att kunna påverka beslutet. Vi borde också förstå att alla behövs i det mänskliga ekosystemet för att kunna leva ut allt det outgrundliga, fantastiska som är själva livet i all dess mångfald och rikedom. Snälla medmänniskor, så här kan det inte fortsätta, vi måste alla göra oss färgblinda och börja möta varandra som MÄNNISKOR!

    (Vill ni veta mera om mina upplevelser om adopterad får ni gärna läsa vidare i boken: ”Mariamma. Svenskpräglad med indisk själ.”, där Christina Åsbäck på ett kongenialt sätt satt ord på några av mina viktigaste erfarenheter som adopterad i ”ordningens land”.)

    Anna Rosenqvist

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..