Ta mitt hjärta i reserv; det är segt och tål en del.

Tack! För att ni inte lägger er i, försöker fråga eller är för nyfikna. Inte för att jag egentligen trodde ni skulle vara något annat än respektfulla, men jag har sett den fula, tråkiga sidan av brustna förhållanden som blottats på bloggar och jag ska erkänna att jag var rädd. Fånigt av mig egentligen, ni har aldrig varit något annat än fantastiska mot mig. Fint är också att så många av er lyfter fram att jag (och Kristofer) är starka och modiga. Jag har aldrig ens reflekterat över att det skulle finnas styrka eller mod i vårt beslut, men när jag läste era kommentarer vände jag mig om och om igen till Kristofer och utbrast ”tänk så fantastiskt att vi vågar det här!”. Han håller med. Jag menar, det hade varit så lätt för oss båda att fortsätta ignorera åskmolnen över våra huvuden och vara lyckligalyckligalyckliga i flera år till, men det skulle vara på bekostnad av oss själva och varandra, och vår kärlek till varandra. Ni fick mig att inse att jag är både modig och stark, och det är jag evigt tacksam för.

Igår kväll var det egentligen tänkt att jag skulle på middag hos min finaste bror, men efter floden av mail, sms och kommentarer angående gårdagens blogginlägg var jag så emotionellt utmattad att jag inte orkade annat än stanna hemma med Artie. Vi gick en lång promenad i solnedgången, sedan kRöp vi ned på soffan och jag begravde näsan i hans silkespäls, och så låg vi så tills vi somnade. Doften av sömnig taxvalp gör hjärtat lite lättare, ska ni veta. Nu ska jag gå på dagbio och se The Avengers tillsammans med Kristofer, och vet ni? Jag tänker minsann äta popcorn!

Än en gång, tack för att ni är så jävla bra. <3 <3 <3

Puss!

Emily

När ingen av oss har nån styrka kvar lovar jag ta mig samman, och när det krävs så bär jag dig med mina bara armar.

Som de flesta av er kanske räknat ut så är det som hänt, som vänt mig och hela min värld upp och ned, att Kristofer och jag har bestämt oss för att göra slut. Det värsta som kunde hända, det svåraste jag gjort, är att avsluta det bästa som någonsin hänt mig. Vi älskar varandra, kanske mer än någonsin, just nu. Men vi har alltid haft olika mål med våra liv, och vi har nått en punkt där de målen inte längre går att sammanföra. Som att balansera tiotusen tallrikar, försöka hålla dem svävande i en evighets evighet, och nu faller allting vi byggt upp i kras alldeles. Jag tänker inte gå in på detaljer, för jag har bloggat tillräckligt länge för att veta vad sådant gör med dem man älskar, och med en själv. Jag väljer att inte dela exaktheter med er, jag litar på att ni tror mig när jag säger att det inte finns någon bitterhet, hämndlystnad eller illvilja mellan oss, och att det inte behöver ställas några ytterligare frågor. Vi kan bara inte vara tillsammans, i alla fall inte just nu, för vi vill helt olika saker. Jag hatar att vara stark, och jag hatar att vara logisk. En romantiserande cyniker som tror på förälskelse vid första ögonkastet, men vägrar våga lita på evig kärlek. Men jag vet att vi älskar varandra och vill det bästa för varandra, och just nu lever jag på det. På vår ambition att allting ska bli så bra som möjligt för oss, för Artie och för våra trasiga hjärtan. Nu ska vi strukturera upp vår tillvaro, låta oss tillfälligt distraheras av logistik, och försöka ta hand om varandra och älska varandra. Så, nu vet ni. Livet rör sig obönhörligt framåt, och vi med det. Allihop.

xox

Emil

En silversång och vardagens obarmhärtiga vanlighet.

Mitt hjärta svämmar över av kärlek till er allihop. Tack för all tröst, alla fina ord, virtuella kramar och fina tankar. Ni är sådana otroliga stöttepelare allihop, och det vill jag att ni ska veta. Tänk va internet kan göra va, det är så himla fantastiskt.

Ja, och som ni ser så lever jag. Just nu orkar jag inte alls förklara vad det är som hänt, men jag mår bra och vardagen promenerar ju oåterkallerligt på som vanligt. Sådär som det alltid är, när saker rasar samman och världen ändå fortsätter att röra sig framåt som om ingenting har hänt. Det är så ironiskt att Stockholm fortsätter blomma, dofta, sjunga och slamra obekymrat när sorg och kärlek skär inuti en. Men det är väl sådant som gör att man lyckas gå vidare, och anpassa sig till, passa in i, världen igen småningom. Nog om det.

Idag är det måndag, den tristaste dagen på veckan, och jag ska ha handledning med min handledare för det är snart dags för inlämning av min andra kandidatuppsats. Det känns helt okej, även om det varit tyngre än vanligt att balansera jobb, liv och plugg de senaste veckorna. Och efteråt ska jag träffa min finaste nästan-tvilling (vi är födda på samma dag, nästan exakt samtidigt) Ingrid, som är hemma från London den här veckan, ses och prata ikapp i tusen kilometer i timmen tills nästan allting gåtts igenom. Ingrid och jag träffades på kandidatkursen i modevetenskap, klickade efter fem minuter och sedan dess har vi hängt ihop. Tänk vilken tur man kan ha ibland ändå, va? Förhoppningsvis blir det en bra måndag. Jag håller tummarna.

xox

Emily

En skör pausfågel.

Hej!

Mitt liv är just nu vänt helt upp och ned. Jag väljer därför att ta en kort paus från bloggen (ett par dagar bara, jag lovar) för att försöka få något slags rätsida på tillvaron. Jag vet att ni förstår, och hoppas ni orkar vänta tills jag är tillbaka.

Puss.

Emily

Jag var din soldat, så ung och så lojal.

Såhär såg jag ut idag. Ungefär fem minuter efter att jag tagit de här bilderna hände en väldigt jobbig sak, som jag inte orkar berätta om här och nu, och nu ser jag mer söndergråten och sliten ut. Men det var fint så länge det varade. Jag hoppas att ni har det bra, och att ni tar hand om varandra.

Puss.

Emily

Barnens ö.

Jag har många favoritfotografer på Flickr, fotografer som inspirerar och peppar mig kreativt, som jag beundrar på håll och ibland blir lite småkär i sådär. En utav mina bästa är sergeyloie, vars förmåga att skapa en hel berättelse med bara en enda bild är helt fantastisk. Titta bara:

Ha nu en fin fredagskväll, det ska jag ha, med en älskad Tiger, en tax och en flaska vin.

xox

Emily

Jag var tvungen att gå vilse för att hitta dig.

Idag hade jag lovat Kristofer att vi skulle spendera några timmar med att handla kläder till honom. Han är en såndär person som shoppar kläder till sig själv ungefär två gånger per år max, så det är en stor sak när det väl händer. Vi hade en plan på butiker vi skulle besöka och plagg som skulle hittas, och jag hade bestämt mig på förhand för att inte köpa något till mig själv eller ens titta efter något, eftersom jag inte alls har råd egentligen. Men så, inne på Beyond Retro, hittade jag den perfekta militärjackan som jag funderat på och letat efter i flera månader. Sedan snubblade jag givetvis över en mintgrön version av den vitprickiga klänningen jag köpte för någon vecka sedan, och eftersom jag blivit så kär i dess kusin kände jag att det var passande att köpa den också. Det var liksom inte alls meningen, det bara blev så. Som tur är så är jag långt från ruinerad, även om lyckan över fina nya saker alltid grumlas lite av dåligt ekonomisamvete. Oh well, who cares. Jag är kär.

xox

Emily

Så många parallella liv som inte är mina. Så många jag som aldrig blev av.

På kvällspromenaden i söndags i vårt kvarter passerade vi ett stor träd med vaxartade, vita blommor som doftade sådär ljuvligt starkt som till exempel porslinsblommor gör. Jag vet inte vad det är för sorts träd, något slags körsbärsträd förmodligen, men oavsett vilket var det helt otroligt vackert mot den overkligt blåa himlen ovanför. Titta bara:

Idag är jag på hemlig location och plåtar stilleben hela långa dagen. Det ska bli så roligt, jag älskar att få mer eller mindre fria händer och göra vad jag vill. Pepp!

xox

Emily

Håll min hand när vi går genom rummen som finns mellan ljuset och mörkret.

I söndags var ännu en sådan där glimrande bra dag (jag sa ju att min helg var så himla bäst!). Kristofer, Artie och jag tog en promenad ut runt Långholmen.

Där hittade vi en bänk i solen, där det var lä, där vi satte oss att filosofera en stund om allt möjligt.

Det var så fint att se att alla båtar börjat läggas i vattnet efter vintern. Doften av tjära och färg och olja låg tung runt varven, och det är ungefär det ljuvligaste jag vet. Blir alldeles svag i sjöbenen.

Vi gick vidare bort till Lasse i parken, som har öppnat sin uteservering för säsongen, och åt köttbullar med gräddsås och potatismos, och så drack vårens första uteserveringsöl. Nom! När vi ätit åkte vi hem och lämpade av Ärtis hemma, och sedan tog vi tunnelbanan in till stan…

…och Rigoletto!

Det var så fint där nu efter ombyggnationerna, och alltihop såg ut som en tjusig 1920-talsbio i Paris (alltså, som jag tänker att en sån såg ut i alla fall). Swoon!

Vi såg The Woman in Black, och den var bra och superläskig på precis rätt sätt. Också bra att stolarna hade mycket bättre ryggstöd och så numer, och salongen var så himla fin trots att det inte var en av de stora maffiga. I taket hade man målat sammet, jag menar, hur tjusigt är inte det?

Efter filmen åkte vi tillbaks hem och gick en kvällspromenad med Artie, som låg och sov i en solstråle när vi kom hem. Promenaden såg ut lite grann såhär:

Och sedan gick vi hem och lagade stor middag och såg på ännu mer film, men det är en annan historia.

xox

Emily

Alla illusioner är döda, men vi lever.

Efter den fulländade fredagen så blev det en inte så pjoskig lördag. Den började med kaffe, grapefruktjuice och prickigkorvmackor i sällskap med morgontidningen.

Såhär såg jag och Artie ut lördagen till ära. Hej hej!

Jag, Artie och Kristofer gick ut i solen och tog bussen till Gamla stan.Artie älskar att åka buss, och brukar vaggas till sömns inom ett par minuter.

Jag hade turkost nagellack och ny prickigt H&M-klänning (ny favorit, känner mig som Lilian i Pretty woman på ascot!)

Vi promenerade upp till Nobelmuseets trappa, vis Stortorget, vår favoritplats på soliga förmiddagar.

Perfekt för att titta på folk!

Eller slappa i solen…

My boys.

Sedan fortsatte vi promenaden via innergården och fontänen vid Stenbastugränd, där Artie fick dricka vatten (ej ur fontänen) och jag tittade på alla vackra hustak.

Det var så varmt i solen att man kunde sitta utan jacka!

Sedan var det dags att hoppa på 3:ans buss igen, och åka mot Kungsholmen.

So long Södermalm!

Mot Mälarpaviljongen! Jag och Kristofer hade bestämt oss för att äta kolhydrater den här helgen inför Valborg, eftersom vi ville kunna sitta på uteserveringar och fika som vanligt folk. Så himla trist att det inte finns fikaalternativ för oss annars. På Mälarpaviljongen slog vi oss ned vid ett soligt bord och drack rosa lemonad och åt syltgrottor. Bästa ju!

Det var lite ovant med allt socker, och jag orkade inte varken äta eller dricka upp, men det var gott medan det varade.

Sedan begav vi oss hemåt igen, längs Norrmälarstrand där skillorna blommade i kapp.

Påskliljorna också, så galet fint ju.

Vi promenerade hemåt över Västerbron, och hade egentligen tänkt åka hem och drick ett glas vin i solen på balkongen. Men jag hade haft på känn att någonting inte stämde med Kakan, så när jag ringde henne blev jag inte ens förvånad att hon blivit sjuk. Jag hoppade på nästa passerande buss hem till henne och Smulis, för de var själva hemma, och sedan klädde jag på Smulis galonisarna och så gick vi ut i skogen medan Kakan sov ett par timmar. I skogen kastade vi kottar, bröt pinnar och klappade på mossan som var så mjuk, så mjuk. Men det en annan historia, om än en del av en alldeles utmärkt lördag.

xox

Emily