En lugn dag.

Idag har vi haft en lugn dag. Barnen hade högar av läxor att göra för att de fick ledigt från skolan och vi var tvungna att ta tag i det. Det var allt från Kristendomen till Matte. Vi lade oss vid poolen eftersom det var fint väder…ganska skönt faktiskt. Vi har pratat igenom det vi varit med om och hur vi ska kunna fortsätta att hjälpa till. Angelo och Alessio vill bli världsföräldrar så det är en självklarhet att de ska få bli.

Angelica, Angelo, Alessio, Adrian och jag gick ner till stranden och strosade en stund och tog lite fina bilder vid vattnet, tyvärr tog batteriet i stora kameran slut så det blev bara mobilbilder:(

Vi tog även taxi till lokala marknaden, det fanns inte en vit människa så långt ögat såg..vi supportade dem och köpte diverse pinaler, det mesta har jag redan sedan tidigare men det är alltid skönt att kunna ge dem en slant. De flesta var sura när vi tillslut åkte för de tyckte vi kunde köpt mer….

Vi har funderat mycket på hur vi ska kunna hjälpa en specifik familj här nere som vi träffat. Kan inte berätta ingående eftersom det finns ett inslag kring familjen som ska sändas på Humorgalan den 1.e maj. Ni måste se det. Ni kommer vilja bli världsföräldrar allihop…jag var knäckt av oro, sorg, förtvivlan och hjälplöshet. Tack Gode Gud för Unicef och deras kamp.

Problemet med att börja hjälpa en familj specifikt är ju att grannar/ andra i området/byn blir avundsjuka, sura och vill åt gåvorna. Även om jag vill bygga ett nytt hus till dem idag så inser jag att det inte går, de skulle bli totalt utfrysta och det funkar inte här. Successivt får man försöka hjälpa till långsamt. Laga taket, sätta en en fönsterruta så att de får lite ljusinsläpp, fixa elen och sätta ett hänglås på dörren.

Här hjälper det inte heller att bara ge dem en massa pengar utan vi försöker tänka långsiktigt. Hjälpa dem att skaffa någon form av verksamhet. Ett startkapital till att köpa antingen ett gäng kycklingar, en åsna eller något annat som kan hjälpa dem att tjäna en slant och som kan generera pengar mer än vid ett tillfälle.

Ett fadderbarn som jag har i Kenya har jag hjälpt att starta en cykelbudfirma…tja, hon har väl bara ett par tre cyklar men gör en massa ärenden och får det att snurra på lite grand. Det blir i alla fall en inkomst.

Men att åka från barn/familjer som har det så här tufft gör ont i hela kroppen. Det tar verkligen emot och jag har  svårt att släppa taget den här gången. Det gör riktigt ont och det skriker i hela mig att det är fel att åka och lämna dem här….. Man blir så maktlös. Försöker intala mig att jag kan hjälpa dem lika bra från Sverige som här på plats.

Att stå framför ett barn med den press/oron och som frågar när vi ska komma tillbaka….det är overkligt och man blir enormt påverkad. Tårarna rann nerför kinderna på flera av oss i sällskapet när vi var tvingade att vända oss och gå bort till våra bilar och lämna dem ensamma kvar….

Idag behövde vi faktiskt den här dagen, en mellandag innan vi måste åka hem mot Sverige igen.