Alla känslorna på en och samma gång

Ibland när man minst anar det, flyger locket av och en massa känslor som vanligtvis ligger nedpackat som det mest dyrbara julpyntet där inne i själen, kommer upp och fram. Det händer till min förvåning i senaste avsnittet. Eller terapisessionen. För så känns det ofta. Podden. Lyssna gärna!

  1. Kan relatera så mycket till den där gråten som liksom inte går att stoppa och som kommer specifikt när man pratar om en föräldrarelation. Som om det liksom finns ett litet ledset barn inom en och trots att man är vuxen och mår ganska bra så är det där barnet liksom helt otröstligt. Så fint att du delade med dig!

  2. Det var så fint, jag blev tårögd jag också. Hade lätt att relatera till din gråt. Nånstans inombords, trots att allt för det mesta känns bra, är man ju ändå ett litet barn som minns vad man saknade. Fint avsnitt, och modigt att du vågade sända det!

  3. Ah, perfekt. Skall lyssna ikväll när lugnet lagt sig. Läste ditt tidigare inlägg igår, om kalas, fina ord om din man mm. Det fick mina tårkanaler att kanske lite otippat öppnas. Ibland bara kommer det utan att man liksom riktigt kan sätta fingret på varför. Måste även tillägga att jag tycker ert hus ser SÅ mysigt, fint, varmt och ombonat ut invändigt, man blir grön!:)

  4. Kan verkligen relatera till det där med komplicerad far-dotterrelation, tyvärr. Har, precis som du, hittat mitt sätt att hantera besvikelsen och känslan av att inte vara så viktig och även hur jag hanterar relationen till min pappa nu som vuxen, och får det att funka riktigt bra för det mesta. Inser dock att det är något som har satt sina spår i mig och hur jag förhåller mig till andra människor och hur det lätt triggas igång vid specifika situationer (som tex när folk ändrar sig/ställer in), där andra människor bara skulle ha rykt på axlarna och gått vidare med sina liv.
    Jag tror verkligen på att hålla den där lilla flickan i handen när det känns tufft, liksom stötta och trösta sig själv bakåt i tiden.
    Jättefint att du vågade dela med dig och fint av Johanna att kunna ta din sorg <3

  5. Härligt och befriande med autenticitet i podden, tack för att du delade med dig av något som jag tror många kan känna igen sig i på något plan.

  6. Vad fint och ärligt. Jag har en väldigt fin pappa som ger allt utan att kräva något. Sitter och gråter åt det och åt det du beskriver. Gråter just nu av allt på grund av 6-veckors bebis och hormonkaos. Relationer är så jävla snårigt.

  7. vet du vad du utstrålar nu och som jag önskar att jag har hälften av om några år? självsäkerhet! jag har följt dig nästan läskigt länge och jag minns att du ofta ursäktade poser, bilder, miner etc. Men nu bara ÄR du och det är det jag och flera andra sett hela tiden! Jag skulle aldrig vilja vara 20 igen, den osäkerheten och vilsenheten. Heja att bli äldre!!

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..