Förlossningen

28 december, 2014 Skriv en kommentar
Mitt liv

B90A6175Halvtimmesgammal Remy med vår fantastiska doula Carmen.

B90A6164

Far och nyfödd son i varsin hipstermössa. Mor i bakgrunden i helt otrolig fluff-frisyr. Silvio Dante’s got nothing on me.

För en vecka sedan föddes lilla Remy. Lilla och lilla förresten. Han var 55 cm lång och vägde 4 kilo, en hyfsat stadig krabat får man väl ändå säga. 20 december var egentligen ett par dagar före beräknat datum, men jag hade liksom haft en bra känsla kring den här dagen. Fått för mig att han skulle komma då. Kanske var det därför jag kände mig så sjukt less på att vara gravid just fredagen den 19 december, särskilt efter att jag varit hos läkaren och fått veta att det inte direkt fanns några tecken som tydde på att han var på väg. Hela jag tyngdes plötsligt av känslan att kommer han inte nu dröjer det säkert till mitten av januari eller något. Minst.

Klipp till –  lördagsnatten den 20:e och jag är som vanligt vaken och ligger och tampas med småvärkar. Inget konstigt med det, så hade det varit från och till under några veckor. Med den skillnaden att vattnet plötsligt gick den här gången. Jag väckte Per som började yra runt i huset, barnen vaknade och kom tassande och mina värkar tilltog i raketfart. Vi hade övat med barnen innan. Förklarat att om vi alla skulle vara hemma när det var dags för bebisen att komma kunde det bli så att jag kanske inte kunde prata hela tiden, utan var tvungen att fokusera på ”vågorna” emellanåt. Ungarna fattade galoppen och verkade mest nyfikna faktiskt. Min mamma hade flugit hit bara några dagar tidigare och fanns tack och lov i huset, vi väckte henne också och hon fick ta över storbarnen, medan jag hajade att det inte direkt fanns någon poäng att vänta hemma. Lika bra att åka till sjukhuset på stört!

På sjukhuset mötte vi vår doula Carmen och Kathleen som varit min doktor (här i USA går man till en och samma doktor under hela graviditeten, och sedan ringer man samma person när det är dags för förlossning och så dyker de upp på sjukan). Jag hade sedan tidigare bestämt mig för att försöka fixa förlossningen utan epidural. Varför, din idiot, undrar ni? Därför att jag har en rätt så dålig epidural-upplevelse sedan tidigare, och en väldigt bra förlossning utan i bagaget. Den utan förra gången var dock oplanerad. Den här gången hoppades jag på att göra en repris på Rios förlossning, fastän med mindre HJÄLP-VAR-FAN-ÄR-MIN-BEDÖVNING-NI-KAN-INTE-MENA-ATT-JAG-SKA-FÖDA-UTAN-kaos.

Jag ville helt enkelt våga tro att jag skulle klara det utan epidural, eftersom det med två tidigare erfarenheter bakom mig verkar vara så min kropp sköter det här med att föda barn bäst. Dessutom – en epidural leder inte sällan till förändrade hjärtslag hos bebisen, vilket ju alls inte behöver vara någon fara – men här i USA, där alla är så livrädda att bli stämda, betyder det så gott som undantagslöst kejsarsnitt. Och det ville jag helst slippa.

Hur som helst: Allt tuffade på med värkarna, Carmen fanns där som det proffs hon är och masserade mig och hjälpte mig att behålla lugnet. En trygg, vis kvinna som varit med och förlöst tusentals barn och som bara fokuserade på att hålla eventuell det-gör-så-jävla-ont-panik stången och mig positiv.  Jag ska verkligen inte säga att det inte fanns stunder då jag övervägde att ta den där epiduralen ändå. Varför inte liksom? Men ungefär då visade det sig att jag redan var öppen de där 10 centimetrarna vilket ju betydde att det ändå snart skulle vara över; att riskera att börja dra ut på och krångla till processen då vore liksom bara onödigt.

Kathleen och Carmen var ett sådant superteam och när det var dags att krysta och jag plötsligt kände mig rädd och hade svårt att släppa kontrollen och låta kroppen bestämma – tog de resolut över och guidade mig och fem minuter senare, klockan halv sju på morgonen och två timmar efter att vi kommit till sjukhuset, låg han i mina armar. Den sötaste lilla pojke jag sett. En sån vän liten varelse som kärleksgolvat oss alla totalt.Det kommer säkert gå upp och ner och huller och buller detta med att plötsligt vara en stor familj med tre barn och två vuxna. Men starten har varit både mjuk, fin och stärkande och just nu, i den här lilla nyföddbubblan där vi är, unnar jag mig att inte oroa mig så mycket över allt det andra och hur det ska gå sen när julen är över och vardagen och verkligheten sätter igång – utan njuter bara av allt det vackra och fina som livet kan vara så proppfullt av.Namnet då? Bonnie, Rio och… Remy? Att det till slut blev en liten fransman är en historia i sig som jag får återkomma till.

Skriv en kommentar