Förlossningen

ANNONS
ANNONS

B90A6175
Halvtimmesgammal Remy med vår fantastiska doula Carmen.

B90A6164

Far och nyfödd son i varsin hipstermössa. Mor i bakgrunden i helt otrolig fluff-frisyr. Silvio Dante’s got nothing on me.

För en vecka sedan föddes lilla Remy. Lilla och lilla förresten. Han var 55 cm lång och vägde 4 kilo, en hyfsat stadig krabat får man väl ändå säga. 20 december var egentligen ett par dagar före beräknat datum, men jag hade liksom haft en bra känsla kring den här dagen. Fått för mig att han skulle komma då. Kanske var det därför jag kände mig så sjukt less på att vara gravid just fredagen den 19 december, särskilt efter att jag varit hos läkaren och fått veta att det inte direkt fanns några tecken som tydde på att han var på väg. Hela jag tyngdes plötsligt av känslan att kommer han inte nu dröjer det säkert till mitten av januari eller något. Minst.

ANNONS
ANNONS

Klipp till –  lördagsnatten den 20:e och jag är som vanligt vaken och ligger och tampas med småvärkar. Inget konstigt med det, så hade det varit från och till under några veckor. Med den skillnaden att vattnet plötsligt gick den här gången. Jag väckte Per som började yra runt i huset, barnen vaknade och kom tassande och mina värkar tilltog i raketfart. Vi hade övat med barnen innan. Förklarat att om vi alla skulle vara hemma när det var dags för bebisen att komma kunde det bli så att jag kanske inte kunde prata hela tiden, utan var tvungen att fokusera på ”vågorna” emellanåt. Ungarna fattade galoppen och verkade mest nyfikna faktiskt. Min mamma hade flugit hit bara några dagar tidigare och fanns tack och lov i huset, vi väckte henne också och hon fick ta över storbarnen, medan jag hajade att det inte direkt fanns någon poäng att vänta hemma. Lika bra att åka till sjukhuset på stört!

På sjukhuset mötte vi vår doula Carmen och Kathleen som varit min doktor (här i USA går man till en och samma doktor under hela graviditeten, och sedan ringer man samma person när det är dags för förlossning och så dyker de upp på sjukan). Jag hade sedan tidigare bestämt mig för att försöka fixa förlossningen utan epidural. Varför, din idiot, undrar ni? Därför att jag har en rätt så dålig epidural-upplevelse sedan tidigare, och en väldigt bra förlossning utan i bagaget. Den utan förra gången var dock oplanerad. Den här gången hoppades jag på att göra en repris på Rios förlossning, fastän med mindre HJÄLP-VAR-FAN-ÄR-MIN-BEDÖVNING-NI-KAN-INTE-MENA-ATT-JAG-SKA-FÖDA-UTAN-kaos.

ANNONS
ANNONS

Jag ville helt enkelt våga tro att jag skulle klara det utan epidural, eftersom det med två tidigare erfarenheter bakom mig verkar vara så min kropp sköter det här med att föda barn bäst. Dessutom – en epidural leder inte sällan till förändrade hjärtslag hos bebisen, vilket ju alls inte behöver vara någon fara – men här i USA, där alla är så livrädda att bli stämda, betyder det så gott som undantagslöst kejsarsnitt. Och det ville jag helst slippa.

Hur som helst: Allt tuffade på med värkarna, Carmen fanns där som det proffs hon är och masserade mig och hjälpte mig att behålla lugnet. En trygg, vis kvinna som varit med och förlöst tusentals barn och som bara fokuserade på att hålla eventuell det-gör-så-jävla-ont-panik stången och mig positiv.  Jag ska verkligen inte säga att det inte fanns stunder då jag övervägde att ta den där epiduralen ändå. Varför inte liksom? Men ungefär då visade det sig att jag redan var öppen de där 10 centimetrarna vilket ju betydde att det ändå snart skulle vara över; att riskera att börja dra ut på och krångla till processen då vore liksom bara onödigt.

Kathleen och Carmen var ett sådant superteam och när det var dags att krysta och jag plötsligt kände mig rädd och hade svårt att släppa kontrollen och låta kroppen bestämma – tog de resolut över och guidade mig och fem minuter senare, klockan halv sju på morgonen och två timmar efter att vi kommit till sjukhuset, låg han i mina armar. Den sötaste lilla pojke jag sett. En sån vän liten varelse som kärleksgolvat oss alla totalt.Det kommer säkert gå upp och ner och huller och buller detta med att plötsligt vara en stor familj med tre barn och två vuxna. Men starten har varit både mjuk, fin och stärkande och just nu, i den här lilla nyföddbubblan där vi är, unnar jag mig att inte oroa mig så mycket över allt det andra och hur det ska gå sen när julen är över och vardagen och verkligheten sätter igång – utan njuter bara av allt det vackra och fina som livet kan vara så proppfullt av.Namnet då? Bonnie, Rio och… Remy? Att det till slut blev en liten fransman är en historia i sig som jag får återkomma till.

  1. Haha, ”en liten fransman” x’D
    Jag tycker namnet är fint och det passar bra med Bonnie och Rio!
    Och han är helt bedårande!!

  2. Han är fantastisk!! Bra jobbat 🙂
    Jag blir alldeles lipig när jag läser din berättelse. Jag fick mitt andra barn för snart 7 månader sedan. Sista kotten, nu blir det inga fler och då kan jag bli lite lipig när jag vet att jag aldrig mer för uppleva det där du gjorde igen för 1 vecka sedan. Fantastiskt, enligt min mening, meningen med livet!
    Många grattisar till er guldklimp till gossebarn, Remy!

  3. Så otroligt fint beskrivet. Och vad du är fantastisk på att skriva på ett ödmjukt sätt, jag antar att man blir det efter att ha fått x antal kommentarer från galna människor…

    Varmt grattis, men framför allt, så jävla bra kämpat. Heja dig vilken himla insats du gjort!

  4. Det är något med förlossningshistorier som öppnar mina tårkanaler. Jädra fint ändå. Stort grattis till ert fina mirakel!

  5. Hej & grattis ! Sicken söt liten kille. Jag mailade dig för några år sedan, när jag var nygravid & hormonig med mitt andra barn. Jag var så orolig för hur livet skulle bli med två barn , hur min stora ( 2 år då) skulle ta att bli storebror mm, skrev till dig då du hade varit 2 barnsmamma en stund för lite pepp. Och jag fick ett så fint & värmande mail som stärkte mig . Tack:)
    Nu försöker vi tillverka en liten trea och jag håller tummarna att det ska gå vägen. Ska bli så roligt att följa dig & livet som mamma till 3 fina barn.
    Kram Hanna

  6. Ett väldigt stort grattis till din lilla skatt.

    Jag har följt dig i flera år och har två nästan jämngamla flickor födda -07 och -10. Är själv inte i läget att längta efter fler men gläds desto mer åt andras ny skatter.

    Fin berättelse om förlossningen. Med rätt stöd brukar det gå precis så bra som med Remy.

    Stor kram och grattis!
    /Helen

  7. Så fint, blir som alla andra morsor här helt gråtig när jag läser! Åh, så bra med ”guidning” som du beskriver, när osäkerheten liksom tar över mitt i allt. Känner så väl igen mig! Njut av er lille goding (vilket otroligt fint namn!!) och ta väl hand om dig själv (eller låt andra ta hand om dig, dvs)!

  8. Jag har tre barn, två flickor på två och fyra år och en bebispojke på snart fyra månader. Första veckorna blockerade jag ytterdörren och lät inte min man gå till jobbet förrän alla barn var påklädda. Men sen, vad fort man vänjer sig. Jag har nu åkt gotlandsbåt själv med barnen, bakat pepparkakor, lagat krånglig mat och haft pysselstund.
    Ibland är det som en saga, att alla är glada och hjälps åt, och folk ler mot oss och barnen typ har matchande kläder. Ibland är det jävel, lägenheten ser ut som om 40 barn med ögonbindel gjort inbrott och glömt bytet kvar och mitt i allt sitter två barn och slåss och en har bajsat på sig ända upp i nacken (random utdelade roller). Man får känna att man lever med tre barn – jag älskar det!

  9. Som vanligt när jag läser förlossningsberättelser började jag grina, så fint det lät! Har också en dålig EDA-upplevelse och en underbar förlossning utan smärtlindring i bagaget. Lär ju inte kunna hålla mig från att försöka få till en förlossning till, fast när minsta är ca 5, har precis kommit in på barnmorskeprogrammet och får förkovra mig i andras förlossningar ett tag.
    Stort grattis, han ser alldeles ljuvlig ut!

  10. Hihi… Coolt namn och ännu coolare om inspirationen till namnet kom från filmen ”Ratatouille” som någon tidigare kommenterade. 😉
    Hur som, fint och ödmjukt berättat om din förlossning.

    And I love your hair!

  11. Stort grattis! Vad häftigt att det blev och gick som du ville, utan epi, vikten av målbilde eller nåt 🙂 å coolt namn, precis som tjejernas!

  12. Way to go girl! Så glad att du fick den upplevelse du sett fram emot! Härligt! Jättemysigt att läsa förlossningsberättelsen. Ha det fortsatt fint! Kram!

  13. Stort grattis till gossen! Vilket fint namn! Så härligt med den allra första tiden med ett nytt litet liv.
    Vi fick vår trea i somras. Jag måste säga att det har varit så mycket enklare än vad jag vågade hoppas på. De äldre syskonen (födda 07 och 09) bara älskar sin fina lillebror. Älskar att vara en stor familj!

    Lycka till med allt och återigen, stort grattis!

  14. Stort grattis! Vilken goding! Har själv en flicka och en pojk varav pojken vägde 4700g och var 54 cm.. Rejäla killar men de är sååå goa, speciellt kinderna

  15. Varma och innerliga gratulationer till din fina pojke. Så roligt för dina charmiga flickor att få en bror. Sköt om dig och må så gott. Älskar din blogg. Kramar från en annan trebarnsmorsa.❤️

  16. Hurra för Remy! Underbart namn. Med fransk familj och en förkärlek för cognac kan jag inte annat än applådera valet! Perfekt open sådan liten pralin!

  17. Stort grattis till lillen!!!
    Min son föddes också den 20 dec, för ett år sedan. Han var 54cm o 4500g 🙂
    Njut av bubblan och din fina familj. Och tack för att du delar med dig, din blogg är bäst!

  18. En kort fråga: hur uttalas namnet? Remi med betoning på i som i schack-termen? Rejmi?
    Jag vill biiiiita lite i hans kinder…fick en på 4400gr för 17 år sen. Han är 194 cm nu…

  19. Stort grattis, och tack för att du berättar – läste (och kommenterade) det du skrev om dina kloka, goda tankar inför födseln, och blir så glad över din fantastiska berättelse om hur det blev..!
    (Och så fint av er att kalla det ‘vågor’ när ni pratar med barnen, ‘värkar’ är ett av de ord som jag gärna skulle se utbytt i svenskan..)

Kommentera inlägget

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

LOADING..